Stop stop calling.

Det bästa med att lämna Japan kommer bli att i samma veva lämna ifrån mig min japanska mobiltelefon. Varför då då? Jo såhär va. Sen jag, helt olyckligt vetande om hur det kommande halvåret skulle ta sin form, mottog det första mailet (mobilmail, funkar som sms) av honom, har jag varit en nervvrak. Väntandes på inkommande-signalen har kollat, dubbelkollat, kollat igen. Blivit besviken. Kollat en gång till. Var det är en vibration jag uppfattade? Kom det från min väska kanske? Nehej, någon annans. Nu har det gått en timme sen jag kollade, måste ha kommit nåt! Nope. Jag har drömt att jag hört signalen, vaknat och kastat mig de tjugo centimeter mot där mobilen ligger parkerad, alltid på samma ställe för att jag kunna få tag i den snabbt när det väl gäller. Jag har periodvis sovit med fanskapet i näven. 

Då han varit fruktansvärt inkonsekvent i sitt kommunicerande och sitt förhållningssätt till mig generellt, har detta mailande givit mig en massa, massa ångest. Vad ska jag skriva, hur ska jag formulera mig så att det inte dröjer ytterligare en vecka innan jag får ett svar? Vid vissa tillfällen har jag tackat nej till att umgås med folk, göra saker, ville bara sitta och vänta på svar och kanske en inbjudan. "Ska du med ut en sväng?", "Vad gör du nu?"...

Lustigt ändå, av alla mail jag mottagit har kanske en procent bestått av saker jag genuint velat höra, resten har varit småprat, nonsens, smileys, "ledsen, upptagen.". Sen november, under hela vår vad-det-nu-har-varit har jag varit besviken, ledsen och undrande nittiofem procent av tiden, kanske till och med nittionio. Vad det var i de där resterade procenten som fick mig att fortsätta känna, hoppas och kolla mobilen, det är nästan för jobbigt att tänka på. Men ganska självklart; Vi hade så otroligt roligt tillsammans, och jag ville ha mer. Vill fortfarande.

Nu har jag inte sett honom på en dryg månad. Mailen trillar in sporadiskt som vanligt men jag har tappat lusten, är på väg hem både fysiskt och mentalt. Han vet inte om det. College-eleverna på skolan har lov fram till oktober, vilket betyder att jag inte kommer springa in i honom i korridorerna på rasterna under min sista plugg-månad. Känns tryggt att veta, även om jag oundvikligen kommer att spana efter hans motorcykel eller den lilla, svarta sportcabben på skolans parkering, varje dag. Ytterligare ett ting jag aldrig kommer att kunna ha en vettig relation till. 

Kanske kommer jag aldrig se honom igen, kanske är det bäst så. 

Jag hatar dig, mobiljävel.