I mars någon gång befann vi oss, ett helt gäng, inklusive han den där (fast det är faktiskt irrelevant i just det här inlägget), i pyttelilla, fina Bessho Onsen. Bessho ligger en trettio minuters tågfärd från Ueda och är dit jag åker jag vill bada onsen-bad, ungefär en gång i vecka. I mars då va, sprang jag in i en mycket liten, trevlig tant som, efter att ha fått klart för sig var jag kom ifrån och vad i allsin dar jag gjorde i lilla Bessho, ville bli min polare. Kanon tyckte jag och vi bytte telefonnummer. Sen den gången har jag varit och hälsat på tanten, som är änka, tre-fyra gånger och blivit bortskämt med allt från hemlagat käk till bilturer till närliggande tempel och sevärdigheter. I torsdags var det dags igen och den här gången blev jag medbjuden på konsert av det klassiska slaget i närliggande Matsumoto. Vi åt middag, gick på konsert, drack kaffe, åkte hem och jag blev som vanligt skjutsad ända fram till dörren, trots att tanten bor åt heeelt andra hållet. Tantens polare följde också med och vi hade en mycket angenäm afton. Allt var gratis förstås (Du är fattig student, jag betalar och hör sen!) och jag fick åter igen användning för allt jag lärt mig om hur man visar uppskattning på japansk sätt (mycket, mycket bugande och typ trettio ord och fraser för "tack").
Den japanska gästvänligheten är utan dess like och jag känner mig alltid lämnad med en känsla av att jag inte kan visa min uppskattning nog. Det är liksom tabu att visa känslor på ett väldigt tydligt sätt, med kvittrande skratt, förnöjda suckar, stora leenden, glädjerop etcetera. Även om jag som utlänning blir ursäktad det mesta jag gör "fel", så blir japaner myyycket obekväma om man, till exempel tack vare ett bra resultat på ett prov, gör lite dansaktiga rörelser med armarna och ropar "yeey!". De gånger jag gjort det, ja gud, de blir livrädda, de tror man förlorat förståndet, de frågar om man verkligen mår bra... Allt man känner kan och ska uttryckas med motsvarande fras och det ska vara tillräckligt. Känner man glädje, säger man "glädje", lättnad, säger man "lättnad", och så vidare. Om man är lite småsur över något. Man är inte på humör och visar detta genom att, ja, ni vet, se lite sur ut och kanske säga "jag är inte på humör". Då är man, enligt japaner, med största sannolikhet sjuk och bör gå till sjukhuset, få medicin och komma tillbaka som sitt vanliga, pigga jag igen. Det är så det går till här nämligen. Känns kroppen "fel", psykiskt eller fysiskt, går man till sjukhuset, får sin medicin, vilar en dag, sen är man friskt och kan prestera igen. Den japanska hälsningsfrasen vänner emellan är, rakt översatt, uteslutande: "Pigg?", "Pigg!".
Psykologer och terapi sällsynta ting i den här kulturen. Skämmigt att erkänna att man är psyko genom att vilja söka hjälp för det, förstås! Bättre att plugga eller jobba ännu lite hårdare och "hålla ut och kämpa på", ett begrepp japanerna använder sig av flera gånger dagligen i alla tänkbara situationer. Trött? Håll ut och kämpa på. Sjuk? Håll ut och kämpa på. För varmt? Håll ut och kämpa på. Är uppgiften för svår och du kan inte riktigt läsa frågan eller formulera svaret? Håll ut och kämpa på...
No comments:
Post a Comment