Shorts

"Jag hatar shorts", "shorts är det fulaste jag vet" samt "jag skulle hellre AVLIDA än att lalla omkring i ett par shorts" är exempel på saker jag häver ur mig och predikar om med jämna mellanrum. Reaktionerna från min omgivning vid dessa utspel är ljumna om något. Det tycks underligt att ha så starka åsikter om något så världsligt som ett klädesplagg. Anledningen, förutom att det är fasansfullt fult, är en mycket enkel sådan; Jag gillar kjolar, mycket, fullkomligt älskar dem, vill aldrig ha på mig något annat, inte ens en klänning. Kjolar är bäst och snyggast och mest smickrande och jag är alltid på jakt efter den perfekta. För en typ, tre-fyra år sen, i Leeds, kom den så kallade "city-shorts"-boomen. Modeindustrin bestämde att shorts var tredigt och chic och alla bytte snällt ut sina snäva kontorskjolar och mörka långbyxor mot denna fasansfulla skapelse. City-shortsen, en slags kort finbyxa, sydda i svart, mörkgrå eller beige, tunn bomull/polyester-blandning, skulle bäras ihop med skjorta/kavaj/klackar på kontoret, och senare på after work ihop med kanske en tjusig blus och ännu lite högre klackar. Det var ju så praktiskt! Helst plötsligt kunde man älga till bussen, hetsa upp och ner för trappor och dansa på bord utan att oroa sig för den insyn en lika avslöjande minikjol skulle erbjuda obehöriga. Alla föll för det så till den milda grad att dessa city-shorts överlevde jag vet inte hur många säsonger och numera är allmänt accepterade, om än kanske inte alltid refererade till som city-shorts, av alla. 
Och vad är då konsekvensen av denna shorts-invadering? Varför hatar jag så? Jo, samtidigt som shortsen blivit fler och fler och modellerna mer och mer varierande, i samma takt har mina älskade, svarta kjolar försvunnit. Borta. Sen ett par år tillbaka är det apsvårt att hitta och välja bland flera olika modeller av något mig tyckerligen så självklart som svarta kjolar, och det gör mig ledsen. När mina nuvarande älsklingskjolar börjar sjunga på sista verser vet jag helt enkelt inte om jag någonsin kommer att finna en ny, lika perfekt. 
Detta är alltså mitt ytterst personliga vendetta mot shorts och allt vad de står för.


Den senaste månaden har jag uteslutande lallat omkring i ett par shorts. De är svarta, lite uppvikta, har en massa fickor, är ganska osmickrande MEN gissa vad. Ihop med mina favorit t-shirt, en skogsgrön sådan, svarta converse, håret lite rufsigt uppsatt, får de mig att känna mig som ingen mindre än.... LARA CROFT! Min största och bästa tv-spelshjältinna när jag var typ... 15! Först var det enbart på grund av den olidliga värmen jag fick ge med mig och införskaffa ett par och motvilligt ha dem på mig. Men efter Lara Croft-insikten infann sig, går jag omkring och småler hela tiden. Lara Croft, yes, mina Lara Croft-shorts, hihi. 


Shorts! Allt är förlåtet för den här gången! 

(Hade ingen schysst pistol hemma så handkontroll fick duga.)