Thursday 30 December 2010

Marie Antoinette av Sofia Coppola

Två timmar film kändes till en början som ett stort åtagande men ÅH säger jag bara! Åh vad vackert, drömskt, vulgärt, påkostat, inspirerade och finstämt. Rent frosseri i färg och form och skönhet. Och soundtracket! Bästa scenen när de går på maskeradbal och dansar omkring till Siouxie and The Banshees! Älskar Coppola, älskar allt hon gör, mer av Coppola, mer mer!













Såntdär hår vill ja ha förresten, som det röda. Fint fint fint.

Kål.

Jag blev förkyld i torsdags, förra veckan. Tappade rösten och sådär, hostade lite, sov dåligt. I tisdags kände jag mig frisk och drog igång med livet i hundraåttio. Dumt. Nu är jag sjuk igen, vilket för någon som aldrig är sjuk är ungefär likvärdigt med att hugga av en arm eller ett ben. Jag känner mig totalt lämnad åt mitt öde och har mycket svårt att inse faktum att det enda min kropp orkar med är sitta still och kolla på film. Påtvingad vila och "chill", med andra ord. Jag HATAR att chilla. JAG VILL GÖRA SAKER HELA TIDEN JÄÄÄMT!!!


Hursomhelst.


Igår kväll fick jag nog och travade iväg till affären för att handla, feber till trots. Hostig och jävlig stapplade jag omkring i grönsaksavdelningen då plötsligt uppenbarade sig "BRYSSELKÅL I NÄT 5:-" och jag tänkte "HALLELUJA DET VAR VÄRT MÖDAN ATT SLÄPA SIG HIT".


Jag älskar nämligen kål. Över allt annat, all slags kål. Brysselkålen är den sällsyntaste, ofta dyraste sorten och kanske den jag gillar mest av dem alla. Åh lycka! 
Min upptäckt av kål som förträfflig föda skedde i Japan, där all mat är svindyr förutom just kål som odlas överallt och smakar gudomligt. Så av ekonomiska skäl levde jag på vitkål i ett års tid. Stekt, kokt, grillad men oftast rå. Rå med salt, peppar och sesamolja. Gudomligt. Utsökt. Fantastiskt substitut till alla slags kolhydratrik föda.
I min kyl bor det alltid minst två sorters kål. När jag inte tänker mig för går jag ibland och småäter avrivna kålblad och vips så har ett helt huvud gått åt. 
Idag har jag kokat brysselkålen, delat den i halvor och stekt i smör, vitlök, salt och peppar. Jag fick lov att hejda mig NEJ DU KAN INTE ÄTA UPP ETT HALV KILO BRYSSELKÅL PÅ EN GÅNG DET ÄR FEL FEL FEL SESÅ STOPPA IN I KYLEN OCH SPARA TILL SEN!!!!!!
Fast jag vill ju äta upp alltihopa, förstås.



Wednesday 29 December 2010

Att plöja bok är det bästa jag vet.

Avslutade precis den här lilla guldklimpen som jag fick specialbeställa på biblioteket och sen gått och väntat på i veckor. Den har några år på nacken, men gav mycket intressant läsning angående uppkomsten bakom dagens skeva kostråd som tar sin form i tallriksmodellen. Inte helt förvånande står politiska och ekonomiska intressen bakom stor del av socialstyrelsens rekommendationer. Konspiratorikern i mig jublar och tänker "det har jag sagt hela tiden!".
Tallriksmodellen har fått ta mycket skit på sista tiden och det med rätta.
Man blir inte fet av fett, man blir fet av socker. Fet och framför allt dum.


Årets nyårslöfte lyder som följande:
Sluta vara dumsnål.
Spendera en massa tid och energi på min familj och vänner.
Läsa minst hundra böcker (eller ja typ kanske någonstans där).
Bli långhårig.
^___^


Och nu över till någonting helt annat.

Tuesday 28 December 2010

Och nu lite framtidssnack.

Hösten 2011 för med sig:


Utbildning
Flytt


NORRLAND HERE I COME!!!


Nyårslöftet blir alltså någonting i stil med "förbereda mig mentalt för Norrlandsflytt". I Norrland är det kallt, mörkt och snöigt. Måttligt inbjudande. Fast, det är Värmland också och med tanke på att jag bär på Norrländska gener borde jag palla klimatet. Med lite D-vitamintillskott så. 

Fabulöst.

Utan ingående detaljer om vad som åts och vilka julklappar som delades ut kan jag härmed sammanfatta: asbra jul i år.
Tomten kom och tydligen har jag varit snäll i år då jag fick ett rosa armbandsur i julklapp. Fett nöjd.


Bäst var ändå att få vara hemma. Hemma med familj och vänner och inte behöva oroa sig det minsta för sena tåg eller transporter från a till b. Jag har varvar julstök och tokförkylning med bokläsande och matlagning, allt i en salig röra och det har varit perfekt. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.


Idag fyller Bosse år... grattis!


Mammas hemlagade julgodis i vanlig ordning, det ena perversare än det andra.


Tuesday 21 December 2010

Thursday 16 December 2010

Glad pälsmössa.

Idag genomgick jag en slags arbetsintervju. Skolan, närmare bestämt en gymnasiesärklass, där jag vikarierat de senaste veckorna, vill ha mig även nästa termin. De tycker om mig, tycker jag gör ett bra jobb, att jag har en positiv inverkan på eleverna. "Kom och jobba hos oss!", sa rektorn och jag tvekade inte en sekund. Självklart vill jag jobba hos er! 
Jag blir kvar i Kristinehamn till sommaren alltså, och det känns fantastiskt, precis så här vill jag ha det! Sen blir det universitet i höst och sen karriär, bostadsrätt och 2,3 barn. HAH, DÄR LURADE JAG ER! ALDRIG NÅGRA JÄVLA UNGAR!!!! ...men jag har ingenting emot att ta hand om och uppfostra andras kids :)





Wednesday 15 December 2010

Klart.

Komvux, check!


AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARGH!!!! JAG ÄR KLAR!!!!!



Årets låt: Vill svara Sleigh Bells - Crown on the ground men det lutar nog mer åt Lady Gaga - Bad romance, för att vara helt ärlig...
Årets film: Hmm kanske Welcome to the quite room (Girl, Interrupted på japanska, typ), den är från 2007 dock men jag såg den första gången i år, så!
Årets läsning: Jorden de ärvde, kommentar överflödig.
Årets outfit:


Årets album: Lady Gaga här också tror jag va.
Årets sämsta köp: Allt som såg gott ut i Japan men aldrig, aldrig var det.
Årets bästa köp: Rosa converse
Årets mest minnesvärda kväll: Min födelsedagsfest hemma i Ueda, resturangbesök i Nagano eller kanske de nattliga bilturerna med honom. Alternativt klubbnatten i Tokyo med Cristina. Åh Japan!



Årets mest minnesvärda dag: Samma som ovanstående.
Årets sms (inkorg): "I saw you today :)"
Årets sms (skickat): "I want to see you"
Årets tre bästa resor: Korea x 2, London på hemvägen från Japan




Årets nya bekantskaper: C och G, utan tvekan.



Årets insikt: Människor är fantastiska.
Årets besvikelse: Kärleken som aldrig riktigt hände.



Årets lärdom: Människor är fantastiska.



Friday 10 December 2010

Antagningsbesked.

Antingen åker jag upp till Gävle om en månad och påbörjar treårig utbildning till Hälsopedagog, en garanterad asrolig utbildning men med något luddig framtid.
Eller så stannar jag hemma i Kristinehamn, jobbar som lärarvikarie, pluggar japanska på distans och funderar liiite till på vad jag verkligen vill göra när jag blir stor. Dietistdrömmen må vara svåruppnådd men den är inte övergedd för det. Jag ger inte upp.


WHAT TO DOOO!?!?

Wednesday 8 December 2010

NEDRÄKNING!!!!

INLÄMNAT OCH GODKÄNT SEN SKOLSTART DEN TIONDE OKTOBER:
Naturkunskap B:
1 prov 
150 instuderingsfrågor
2 inlämningsuppgifter
6 hemlaborationer
Muntligt föredrag


Matematik B:
3 prov
1 inlämningsuppgift


KVAR ATT GÖRA INNAN BETYGSSÄTTNING NÄSTA VECKA:
Naturkunskap B:
1 prov


Matematik B:
Nationellt prov


SNART KLAR OMGOMGOMG!!!

Wednesday 1 December 2010

Jävla studiedag.

"Åh vad skönt!", tänkte jag när jag fick info om att idag onsdag är studiedag. Inget jobb alltså, barnen är lediga från skolan. I vanlig ordning gick jag upp tidigt, fick en massa, massa gjort både innan och efter lunch; plugg, städ, plock, träffa vänner, låna nya böcker på biblan etcetera etcetera. Ändå känns det som att den här dagen varit helt meningslös. Som att den inte fyllt sitt syfte på något vis. Hur kommer det sig då? Jo, JAG SAKNAR MINA BARN!! Jag vill bara att det ska bli imorgon så jag får träffa mina älskade, älskade elever ÅÅÅÅH JAG TYCKER OM DEM SÅ HIMLA MYCKEEEET!!

Monday 29 November 2010

I (hjärta) Syo

Syosnack och framtidshopp. Vågar inte säga för mycket än men ja, fjärilar i magen.


Det här gör mig så himla, himla glad:
Revolution på g.
Och samtidigt i en annan del av Sverige:
Revolutionen händer just nu.


Jag vet inte var jag ska ta vägen. Är så pepp, så otroligt taggad.
Åh Andreas, min hjälte.


I övrigt började jobbveckan med stort julgodisbak, och allt som hör till när man ska leda femton förståndshandikappade barn från decilitermått till färdig chokladknäck. Chokladknäck som för övrigt beter sig exakt så som Pappa Rudolf demonstrerar så episkt i Sunes Jul; det sätter sig och stannar där. 
Jag städade köket länge, länge. 

Saturday 27 November 2010

Längtar.

Julafton kommer sent i år.
...ni kan kalla mig Lågkolhydratstalibanen.


I övrigt måste alla läsa den här också. Har jag redan tjatat om den kanske? Skitsamma, jag tuggade i mig den på tre sittningar och känner mig uppriktigt ledsen nu när sista sidan är avslutat, som om övergiven av ett nyfunnet kompisgäng. Hur skaffar man sig en Baron måntro? Eller en greve, en greve duger fint! Jag älskar mina kamrater och önskar inte byta bort er mot allt smör i småland MEN efter att ha läst den här fascinerande boken om den svenska adeln har jag låtit mig övertygas om att mitt sociala liv nog skulle vara liiite mer intressant om jag hade en baron att hänga med. Gå på jakt iförd gröna tweedjackor med skinnlappar på armbågarna, sitta framför öppna spisar på herrgårdar och samtala om "Såssarna", ständigt övervakad av farfars farfäder från de guldinramade porträtten på väggarna. Bläddra i privata bibliotek. Ströva på marker och beundra ägorna. 
Ja tack, en Baron-polare vore soft.


Kära far försöker kompensera X antal års frånvaro med att köpa mig dyr vinterjacka. I rosa. Tack pappa, fortsätt gärna försöka.


Vid köksbordet i stora huset, mellan tuggor av prinskorv och rödkål, berättar mamma om sin kollega. Kollegan som blivit bedragen av sin make, lämnats med deras gemensamma lilla sladdbarn samt något äldre barn som roar sig med att begå brott/ställa till med fan, och som nu är sjukskriven på grund av cancer i precis hela kroppen. Kul. Liv. Eller. Inte.
Jag sväljer tungt och en stickande känsla i hjärtat gör sig påmind. En tår vill ramla ut ur ögonvrån men stannar där den är. Jag tittar på mamma. Fan vad bra vi har det.

Monday 22 November 2010

Lite kort bara.

Jag har haft världens bästa helg. Bästa bästa bästa någonsin ever bästa helg. För att jag har världens bästa bästa bästa finaste ever bästa vänner. Det ni, det är ni just ni där, ni som sitter och läser det här.
Jag behöver ingen bostadsrätt, jag behöver bara er. Och jag har er, så jag är nöjd. Lycklig och nöjd.


Denna vecka: Söka den där tjänsten, påbörja dryga två veckors vik på Presterud, ställa till med Indisk Afton hos Jessica samt läsa ut fantastiska Jorden de ärvde (ALLA MÅSTE LÄSA!!!). Ajuste, träffa min far också. Jag glömmer ofta att jag har en sån.

Tuesday 16 November 2010

FÖRVIRRAT VYKORT

Idag kom det är vykort på posten. En såndär förtryckt historia på blankt papper med nåt artsy motiv på framsidan, men fortfarande ett vykort. Avsändaren var Högskolan Dalarna, de skriver och hälsar mig mycket välkommen till deras utbildning, lämnar lite kort info om deras hemsida och annat samt skriver med stor, fet text:


OBS: DET HÄR ÄR INTE ETT ANTAGNINGSBESKED


Ursäkta förvirringen men, vad är då detta? En antydan till vad som eventuellt kan komma att ske men kanske inte gör det? Ett omständligt och kostsamt sätt att retas? Förlåt mig, Högskolan Dalarna, men så vida det inte är en faktiskt antagningsbesked eller ett par trisslotter, bespara miljön och brevbäraren besväret och sänd mig ingen post.

Sunday 7 November 2010

Everything, everyone, everywhere, ends.

Åh, Six Feet Under! Började plöja säsong ett här om kvällen, BRA initiativ! 


- I don't want any children.
- Who said anything about children?
- I was refering to you.


Tänkte ni på era döda igår? Det gjorde jag, lite grann sådär, i en halvtimma eller så. Sen jag gick till kyrkogården och fotade/försökte föreviga den fina stämningen med alla lyktor och tända ljus. Gick sådär. Borde gå en fotokurs.






För mycket fritid för mycket fritid för mycket fritid. Det är himla praktiskt att bo på landet, allt är billigt och nära. Luften är ren, maten närproducerad och vännerna har oftast tid att ta en fika. Tristessen och avsaknaden av saker att ta sig för är en annan femma. Nästa vecka åker jag ner till Göteborg för att fira Julia och veckan därpå till Stockholm för att fira Martin som fyller 25. Haha, tjugofem. Jag älskar tanken på att mina vänner blir äldre och visare och hoppas att så är fallet även med mig. Det sistnämnda alltså. 


Dagens tidsfördriv: Organisera Itunes bibliotek, handla, läsa bok och försöka mig på lite matte. Är på skype ikväll om någon känner för att umgås den vägen. Puss.

Tuesday 2 November 2010

Naturkunskap B på distans.

Jag har hejdlöst roligt med mina naturkunskapslaborationer, varvat med älskade Sal som berättar om evolutionen, DNA och naturligt urval. Det spöregnar ute och jag mår som en prinsessa. Matteprovet i fredags gick STRÅLANDE och jag fick beröm via mail från Annika: "...jag tror att du förstått matematiken...". Själen mår bra och huvudet säger "kolla, du är inte korkad!". Åååh lättnadskänsla.


Går och sneglar lite på mitt Six Feet Under-box set och funderar på att kanske börja se om den. Jag har både tid och känner mig på det humöret, höst = tv-serier. Bästa serien någonsin, tyckte jag då i alla fall, men kommer den vara lika fantastisk en andra gång? Ni vet hur det är med saker som en gång gjort ett ofantligt intryck på en. Kanske hade det mycket att göra med där jag befann mig just då i livet... mycket har hänt sen dess, kanske kan jag inte längre relatera till den på samma sätt. Eller så blir det en nostalitripp utan dess like, man upptäcker nya detaljer, fattar fler av referenserna och lär känna karaktärerna på nytt. Påminns om varför man blev störtförälskad till att börja med. Ja, ikväll tar jag piloten.

Monday 1 November 2010

Nostalgi.

Inför festen med 80-tals tema i lördags styrde jag upp en alldeles förträfflig outfit MEN tog inga foton, dumt! Jag kände mig lika fin och häftig som på bästa tech noir-tiden, åh! Tuperat hår är bra för själen. 
Övriga gäster hade ansträngt sig minst lika mycket med sina utstyrslar och vid ankomst kändes det som att kliva in i en neonrosa tidsbubbla komplett med bisarrt breda axelvaddar, dekorerat med gamla madonna-posters, vinylskivor och lite här och var, "bandsallad", utdragna kasettband. Som uppenbart yngst på ställlet smög sig människor nyfiket fram, undrande huruvida jag minns eller känner till något om 80-talet och dess uppenbara briljans. Minns? Njae, inte direkt, även om första halvan av nittiotalet stilmässigt var lika mycket åttiotal som själva 80-talet, om inte mer. Musiken känner jag förstås till då jag umgåtts i 80-tals-romantiserande kretsar större delen av mitt vuxna liv. Film, teve och mode? Samma där antar jag. Men visst känns det ibland som om jag har minnesbilder av sånt som jag faktiskt inte upplevt då och där. Fast, jag har ju upplevt det, nu på 00-talet, och inte har glädjen och extasen av att snurra omkring på dansgolvet till Take On Me känts mindre genuin för att låten främst spelats i nostalgisyfte...
Kan man bli nostalgisk bara för nostalgins skull? Eller för att folk runt omkring en, årsmodell äldre, blir det?


Nu ska jag laga lunch åt mig och Jessica och servera i min nystädade- och ommöblerade våning. Det blir någonting med Tsatsiki (Som enligt mitt automatiska stavningsprogram bör stavas: Misskötsam. Hmm.).

Friday 29 October 2010

Nuså.

I och med upptäckten av denna YouTube-kanal har mitt liv återfått sin mening. Åh vad fint det känns.

Jessicas katt Majsan

Jessicas nya katt, än så länge utan namn.

Jessica plus gammal samt ny katt.
Satan vad svårt det är att foto kattungar, förresten. Av cirka trettio foton blev kanske... ett något sånär bra. Det sagt är jag fortfarande rätt borttappad när det kommer till inställningarna på min kamera. Kan inte.

Den här veckan har jag varit speciallärare, engelsklärare och svensklärare. Förra veckan var jag spansklärare och lite SO-lärare. Jag förundras över hur man kan gå från att fullkomligt avguda sina gulle-elever till att vilja vrida nacken av dem och tillbaks igen inom loppet av en lektion eller mindre. Högstadiekids, vilket koncept. 

Idag på förmiddagen skrev jag mitt första matteprov. Jag tror att det kanske möjligtvis gick vägen.

Imorgon = 80-talsfest, pepp!

Thursday 28 October 2010

Hej bullen.

När det blir för mycket brukar jag radera och slänga. Städa, organisera, arkivera, stoppa undan, skriva listor, maniskt. 
Jag kommer på med själv med att stirra ut i intet och fastna där, flera gånger om dagen. Vet inte vad spanar efter, men än har jag inte funnit det.
Vill inte må såhär kasst längre, det suger.

Sunday 17 October 2010

Söndagssoftande med fleecefilt.

Sådär då, nu är jag inflyttad i gårdshuset och kan därmed andas ut lite. Mmm, hemma. Udda möbler, udda hushållsverktyg, udda lakan och udda konst på väggarna, känns skitbra. Söndagmorgon under täcken och filtar och ett par minusgrader ute. Solsken dock, sen blir det kanske en promenad. Kristinehamn är så jävla fint, så tryggt och rent och bekvämt. Jag längtar inte alls härifrån, inte det minsta. Härom dagen slängde jag iväg ansökan till lite blandqde program och kurser med start i januari. Om jag mot förmodan skulle komma in på ett av programmen måste jag flytta igen, så jag tänker inte göra mig för hemma här riktigt än. Eller är det kanske just det jag borde? Samla mig och verkligen anstränga mig att vara här just nu. Jag är SÄMST på att befinna mig här just nu, är alltid minst tre veckor före, i framtiden. Konstigt att jag är rastlös? Neeh. 

Det enda som inte finns är bästa vännerna och drömutbildningen. Rätt stort minus.

Nu ska jag undersöka möjligheten att betala tv-license. Och dricka kaffe. Och beundra min nya hårfärg.

Blir så himla glad av det här fotot.

Wednesday 13 October 2010

Förresten

Så har jag skaffat trådlöst bredband och det funkar utmärkt.



IRL

Verkligheten stavas "Matteplugg" och jag är väldigt, väldigt upptagen av just den. Till december ska det vara klart och betygsatt, om jag får som jag vill och fortsätter i den här takten. Min lärare gjorde inga anstängningar att dölja sitt tvivel inför detta mål. Jaja, det får gå som det går.
I helgen får jag flytta in i mitt gårdshus och då, kanske, kommer en känsla av att faktiskt ha landat, att infinna sig. Det här rastlösheten gör mig galen. Tur att Pontus är här och underhåller.

Thursday 7 October 2010

Dödssjuk.

En veckas jetlag-från-helvetet samt tre dagar av förkylning och feber och humöret är på topp. Ehm. Lägg till att jag igår rivstartade min Ma B-kurs, som ska vara klar till jul, och blev smärtsamt påmind om hur plågsamt jag tycker det är med matte. Inte att jag inte förstår vad som ska göras, jag bara missar att se poängen med det och i samma sekund blir det helt ointressant. Min koncentrationsförmåga sträcker sig så långt som till saker jag är direkt intresserad av eller finner mycket fascinerade, inte en millimeter längre. Så nu sitter jag här med huvudet fullt av feber och läser samma tal om och om igen. Naturkunskapen är en jävla söndagspromenad i jämförelse. AAARGH!! Men det måste gå.

Jag brukar skryta med att jag aldrig blir sjuk och det är oftast sant. De få tillfällen det inträffar blir jag helt ställd. Vad gör man när man är fysiskt förhindrad från att göra saker? Sitta still, vila, ta det lugnt, chilla, kanske det jag är sämst på i hela världen. Skulle hemskt gärna slösurfa på nätet hela dagen i och för sig, men min laptop vill inte kännas vid husets trådlösa uppkoppling OCH jag har för ont i kroppen för att läsa och ta in saker folk skrivit. Egentligen för trött för  att skriva det här men får jag bara lite gjort trots dödsförkylning känns tvingad-att-ta-det-lugnt-ångesten genast lite mer hanterbar. Helvete helvete. Uttråkat jävla helvete. Jag har en lång lista på roliga saker jag ska göra när jag är frisk, senast lördag har jag bestämt. BESTÄMT!
Vad som ändå känns helt fantastiskt är att jag är hemma igen och för lång tid framöver. Ni är det finaste jag har.

Thursday 30 September 2010

Helt skev.

London är stort, smutsigt och kallt. Inget nytt där kanske förutom att jag just nu älskar varje centimeter av det här åbäket. Jag är hemma. 
Jetlaggen å andra sidan är snudd på olidlig. Jag är trött, förvirrad, får svindel och blodtrycksfall så fort jag rör mig lite för hastigt i någon riktning. Humörsvängningar, kan inte riktigt forma ordentliga meningar och glömmer bort namn på människor och platser. Stackars Adam har fått dragits med den här ynkliga människan i tre dagar, jag skulle inte palla tjugo minuter med någon som beter sig som jag gör just nu. Ena sekunden helt normalt promenerandes, konverserandes, för att halvvägs genom en mening helt sonika dala ner på en parkbänk alternativt trottoarkant och koncentrerat iakta något slags osynligt väsen i ett par minuter. Komma till sans, samla kraft, ta mig upp och finna närmaste dubbel espresso. Hade det inte varit för ett ihärdigt promenerande och ett stadigt intagande av Kaffe hade jag varit helt körd. Allt jag vill göra är sova. Sova sova sova. Men helvete heller, vändas rätt ska jag och hör sen. 
Kroppen är ett lustigt fenomen.

Saturday 25 September 2010

16kg

Färdigpackad. Efter att ha slängt och sorterat ut allt som kändes ens det minsta onödigt, landar slutvikten på sexton kilo plus handbagage. Jag är bra på att packa, har gjort det alldeles för många gånger. Och gud, guuud vad jag avskyr saker. Eller ja, att släpa på saker. Aldrig mer att jag tänkte flytta över halva jordklotet, aldrig.


Igår kväll skämde jag bort mina älskade malayer med köttbullar, potatismos och rödbetssallad, mycket uppskattat. Usch, huvudet gör ont idag efter två kvällar av tjo och tjim och vindrickande. Onyktert är det enda sättet att lämna ett land, upplyste Storasyster om. 


Han kom och sa hej då i torsdags natt. Vi åkte till en park i närliggande Tomishii där dimman låg tät och han tog med sig sin katt som fick springa fritt. Katten sprang bort och vi blev kvar lite längre än väntat. Han sa hej då, vi ses igen. Jag garvade och sa att det kanske inte är så troligt. Vi får se.


Imorgon beger jag mig till Tokyo för lite sista souvenirshopping, sen påbörjar jag hemfärden måndag morgon, via Hong Kong och London för att slutligen hamna på Arlanda den 3e oktober. 


Nu ska jag gå och käka avskedsmiddag med med mina två äkta män, malaymaffian, och slutligen säga mina sista förväl. Kommer kanske gråta lite. 


Mmm

Glad Yuki

Glad Chin Sheh, glad Yuki



Monday 20 September 2010

Sverige.

Jag sov inget vidare inatt. Låg och tänkte på ditten och datten och vred mig hit och dit. När C gick till jobbet vid halv åtta gick jag upp, surfade in på DN.se och trodde inte mina ögon. Jag skulle vilja skriva något långt och genomtänkt om hur jag känner inför att komma tillbaka till Sverige efter fyra år utomlands, men jag är trött och orkeslös.
Linus Fremin har formulerat ett inlägg som överensstämmer mycket bra med mina tankar just nu. Gå in och läs.


Två veckor kvar och jag sörjer. Likvaksstämning råder.

Thursday 16 September 2010

Ma B NK B

Men tjenare! Trots meddelande om att jag var sisådär två månader för sent ute och platserna därmed slut sen länge, har jag kommit in på komvux! Ska börja läsa Matematik B och Naturkunskap B på distans om en sisådär två-tre veckor. Min fröken heter Annika.


SÅ SJUKT PEPP (säger man fortfarande "pepp"?)! Nu jävlar ska du få se på fan, algebra.


Team DoA 2
Ichiro och Självaste

Ichiro vann. C vann inte.

Det godaste som finns.

Är Yakiniku. Direkt översatt "Grillkött", och ursprungligen importerat från Korea (där det går på ungefär en tiondel av vad det kostar att äta ute i Japan, suck). Yakiniku består i princip av olika sorts kött man beställer in rått, marinerat i restaurangens egna, signatursmak. Man väljer sina favoriter av allt från vanlig gris till ål och grönsaker och äter det sen ihop med olika starka såser och sallad. Enkelt, genialt, och helt jävla gudomligt asgott. C undrade här om dagen om jag ska gå tillbaka till vegetarianismen när jag är hemma i Sverige igen.
ALDRIG I HELA LIVET, KÖTT ÄR DET BÄSTA SOM FINNS!!!


Min nya Koreanpolare Eni, samt kött.

Monday 13 September 2010

Kinesiska.

Jag skrev precis ett långt, frustrerat inlägg om hur trött jag är på att alla mina vänner kommunicerar på kinesiska hela tiden, utan någon som helst hänsyn till den icke-kinesisktalade omgivningen. Sen raderade jag det. Att skriva om det gjorde mig om möjligt ännu mer frustrerad och förbannat att jag kände att nej, jag behöver inte förevigas här. Jag fortsätter att ogilla i tystnad. Bara två veckor kvar.


Teckfanns hejdå-fest. Hon önskade sig potatismos i hejdå-present. C hugger in.

Saturday 11 September 2010

För det förtjänar jag.

Hej idag köpte jag världens finaste adidas...jacka? tröja? zip-tröja? och jag är pissnöjd. Rosa-svart och fy fan så jävla cepesnygg den är. 
Hittade även ett par gudomliga sneakers från A Bathing Ape men efter moget övervägande så... ja, de kostade 2500 spänn, haha! Sällan.


Nöjd och snygg och jävligt kass webbkamera.

Friday 10 September 2010

Raljant.

Upptäckte just ordet "raljant" med tillhörande definition "retsamt skämtsam". 


Helt förälskad. 


Raljant raljant raljant.

Thursday 9 September 2010

Bortskämd och fundersam.

Jag gick och käkade med Cristina igår kväll. Det var över en månad sen sist och vi hade egentligen en hel massa ämnen att avhandla men riktigt så blev det inte. Cristina lever ett hemligt liv här i Japan vid sidan av sina studier, ett liv som jag sakta med säkert fått insikt i och ta del av. Det hemliga livet kommer med mycket förmåner, vår gratisresa till Tokyo i våras var ett exempel på det. Igår kväll lika så. Vi gick till en av de finare Japanska haken i Ueda, ägd och skött av goda vänner till Cristina. Maten är traditionell japansk; serverat i omgångar, vackert upplagd med bara ett par munsbitar åt gången. Sashimi, kyckling, ål, fläsk, tempura med tillhörande grönsaker, soja och wasabi. Pinfärskt, lokalproducerat och med smak utan dess like. Jag åt, njöt och dog lite inombords. Det var en förhållandevis lugn kväll och då det inte fanns mycket annat att göra satt ägaren, Naomi-san, och snackade skit med oss och bjöd oss på drinkar fram till stängningsdag. När det var dags att betala för kalaset berättade hon bestämt att detta skulle bjudas på av ytterligare en god vän till henne och Cristina, en läkare vid namn Mori-sensei. Studenter är fattiga och har sällan råd att äta riktigt bra mat, sen när jag och Cristina är äldre och har bra jobb och bra lön bör vi göra samma för nästa generation, var argumentet. Vi protesterade såklart men det var lönlöst. Bara att tacka och bocka och bege sig hemåt, inte ett öre fattigare än när vi begav oss ut...

Jag lallade hem, parkerade cykeln och promenerade bort till där jag alltid möter honom. Klockan hade hunnit bli över elva men vi tog i alla fall en biltur upp mot bergen, parkerade och tittade på nattutsikten. Hans katt var med, världens finaste röda som påminner om Gunnar hemma på trädgårdsgatan. Vi pratade om året som gått, vad som kan tänkas ske i framtiden och hur man som människa kan göra det bästa av sin tid. Han är en såndär typisk, avslappnad person som aldrig har bråttom, inte känner stress eller press från omgivningen, inte tar saker på för stort allvar, överanalyserar inte. Tror på att livet i stor utsträckning blir som det blir, vare sig man försöker påverka det eller ej. Jag är raka motsatsen och blir stressad av bara tanken på hans förhållandesätt till universum. Jag tror på det egna ansvaret, att saker blir vad man gör dem till, kort och gott. Allt är bara en fråga om vilja och jävlar anamma. Jätteroligt, tycker han, när jag maniskt redovisar mina konsekvensanalyser av framtiden. Ta det lugnt, säger han. Stressa inte, oroa dig inte. Ha roligt, träffa folk, res mer, ingen brådska med universitetet heller för den delen, det hinner du med sen. Lek så länge du kan, så länge du får ungdomsrabatt i kollektivtrafiken... 
Jag svarar att jag inte vet hur man tar det lugnt och blir i samma sekund medveten om hur tragiskt det låter.

Ofta slås jag av tanken att av alla de krav och mål jag vill uppnå är det inte ett enda som kommit utifrån, från människor i min omgivning eller samhället. Ingen som någonsin sagt att det jag gör inte duger och jag borde göra mer eller ändra på mina tillvägagångssätt. Jag har uppfunnit allt själv med ursäkten att om jag kan göra det så ska jag göra det, vad det än rör sig om. Och då min livsfilosofi som sagt bygger på att vad som helst är möjligt och genomförbart leder det till att... ja, jag ställer ganska eller helt orimliga krav på mig själv. Krav som när de uppnås byter skepnad, blir tuffare, och när de inte uppnås leder till ångest och självhat. Det här är knappast något nytt inom psykologin, och jag har varit medveten om hur himla taskig jag kan vara mot mig själv sen lång tid tillbaka. Poängtavlan i huvudet tickar sällan uppåt.
Men det här är det enda tankesättet jag behärskar och tanken på att tänka annorlunda är i sig helt, jävla skräckinjagande. Att inte överanalysera, överprestera och över...reagera. Att vara nöjd med utfört arbete, vara där man befinner sig, slappna av tänka på ingenting för en sekund eller tio minuter och släppa kontrollen bara lite grann. Kan inte, vill inte, vågar inte. 

Så! Efter fem år på vift tänker jag nu komma hem till fina, fina Sverige och på största allvar städa upp i mitt psykiska välbefinnande. Tänkte skaffa mig en såndäringa terapeut, jag har hört att dem ska vara användbara. Som balsam för själen typ. Lätt min bästa plan hittills! 

Tuesday 7 September 2010

Berg.

Jag kommer att sakna mina japanska berg.


Ueda park där jag promenerar om kvällarna.

Det första man ser när man kliver ut ur vår lägenheten.

Älven utanför lägenheten. Lite längre bort, bästa sushistället.




Lite svalare.

Även om det fortfarande är trettiofem plusgrader på dagen och jag helt glömt bort känslan av ett perfekt tempererat rum, kan jag glatt meddela att det har blivit liiiite svalare på mornar och kvällar. Runt åtta-tiden kan man lämna lägenheten och ta en promenad utan att dö värmedöden. Det är dock fortfarande långt kvar tills dess att jag kan bära stumpbyxor igen. Åh, 60 denier svarta strumpbyxor, det jag längtar mest efter i hela världen. Svarta kläder. Ordentliga skor. Lager. Accessoarer. Jag tänker införskaffa en massa nya, svarta plagg i London på vägen hem, och helt glömma bort tvångsidén att "sluta klä mig i svart". Dumheter.

Monday 6 September 2010

Obalans.

Ingenting är så lärorikt som att träffa nya människor. Och att lära känna gamla bekanta, på djupet.


Hängandes och småpratandes kompisar emellan, diskuteras och jämförs det en hel del mellan våra respektive hemländer. Helt ärligt så pratar vi sällan om något annat än hur saker och ting funkar "hemma". Hemma är förstås normen, måttstocken, det man är van vid. Det japanska systemet är det vi alla mer eller mindre har vant oss vid, men fortfarande tycker är konstigt och tidvis frustrerande. Till exempel Malaysia är, för mig som aldrig varit där, något jag fått skapa mig en bild av genom vad jag fått berättat. I timmar kan vi sitta och plocka upp ämne efter ämne; politik, moral- och etikfrågor, traditioner, historia, utbildning, etcetera och dissekera dem till småbitar. Jag har därmed skaffat mig en rätt bra koll på det mesta som rör Malaysia, delar av Kina, Korea och förstås, Japan. Roligt, lärorikt, insiktsfullt och jag känner för varje gång att jag får lite mer rätsida på världen och hur den fungerar. Men. 


En sak har jag funderat på länge.


Det börjar ofta med något lättsamt, typ "Hemma hos mig måste man se till att ha handlat toapapper innan det blir kväll, för gå till affären, det kan man inte göra när det är mörk, då kommer man hem utan både toapapper och pengar!". Chin Sheh om sina hemkvarter i Malaysia. Lite garv och flams senare och vi brukar komma in på det underliggande, betydligt allvarligare problemet med säkerheten i landet. När vi diskuterar och berättar utelämnas ingenting. Vi pratar om arbetslöshet, fattigdom, våld, korrumperad politik, dyr sjukvård och skolgång, samhällets hierarki och religion som ett hinder snarare än en trygghet. Under dessa diskussioners gång kommer jag på mig själv att bli tyst. Orden tar allt som oftast slut vid en viss punkt och jag blir en åhörare snarare än en deltagare tills vi kommer in på nästa ämne typ hur tandkrämen smakar i Kuala Lumpur.
Det är helt enkelt så, att som svensk tjej från trygga Sverige, har jag mycket lite att tillföra dessa jämförelser av problem länder emellan. Jag kommer från ett land där man kan vistas utomhus vilken tid som helst på dygnet. 
Pratandes om våld och fattigdom drar jag uteslutande exempel från min tid i England, aldrig från Sverige. Att flika in med "En gång blev min polare rånad på sin mobil på väg hem från krogen" passar inte så bra när Chin Sheh berättat om sin kusin som blev rånad och misshandlad en eftermiddag på öppen gata inför åskådare, över en kasse grönsaker. Att oj-a sig över låga bidrag, höga antagningspoäng och dyra utekvällar känns inte heller så angeläget när tjejen mittemot minsann får jobba heltid för att bekosta sin utbildning, om hon inte tvingas stanna inom familjeföretaget fram tills dess att hon gifter sig med av föräldrarna och samhället godkänd snubbe. Eller ja, tvingas och tvingas, att som kvinna över huvudtaget ha ett val och makt över sin framtid är ingen självklarhet, snarare tvärt om. 


Alla mina problem ter sig världsliga i dessa jämförelser. Problem som egentligen inte är problem, det är bara en fråga om tillvägagångssätt för att få dem lösta. 


När jag blir tillfrågad "Hur är det i Sverige då..?" händer det att jag svarar kort och gott med "inte som i Malaysia" för att sen styra diskussionen åt ett annat håll. Tillbaks till tandkräm och storlek på chips-påsar. Jag vill egentligen diskutera vidare, komma med exempel på egna erfarenheter, berätta anekdoter, med det har börjat kännas pinsamt att om och om igen komma med exempel på hur bra Sverige är. Hur tryggt vi har det och hur alla förväntas ha samma förutsättningar i livet. Hur politiken i stort och människor emellan bygger på den grundtanken. Det fria valet, en självklarhet jag tar för givet, alltid. 


Obalans alltså. Obalans i diskussioner, livet och världen.


"Sverige är ett himla bra land va?"
"Mm, lite kallt och mörkt bara"


Idag har jag poströstat, woho!

Thursday 2 September 2010

Mitt fel.

"Jamen, du hör ju aldrig av dig, så jag antog att du varit upptagen med annat och inte haft tid eller intresse av att träffa mig."


Utbrast han plötsligt igår kväll. Det var han som talade, inte jag. Mållös stirrade jag ut genom bilrutan i kanske tre sekunder. Tystnad. Nej, vänta nu, det är ju du som inte hört av dig, du som aldrig svarat på mail och du som varit så förbannat upptagen och försiktig av rädsla för vad din chef kan få reda på! Våga ens påstå att jag skulle ha...! Genast räknade han upp tre olika tillfällen då jag betett mig mer eller mindre...svårt. Inte svarat på mail, mer eller mindre ignorerat honom när vi umgåtts med andra människor och tackat nej till att ses. Mållös igen. Jamen, jag var ju bara rädd för att vara för på, visa mig för känslosam, bli nekad... jag har egentligen velat träffa dig hela tiden, hela tiden!


Varför sa du inte det då?


Varför.Sa.Jag.Inte.Det.Då? Varför inbillade jag mig själv att det var det spelet jag ville spela? Vem-kan-framstå-som-mest-svårfångad-spelet. Nu-håller-jag-tyst-tills-du-läst-mina-tankar-spelet. Vara-jävligt-dryg-och-därmed-bör-du-inse-vad-du-går-miste-om-spelet. Det var jag hela tiden.Jag.Hela.Tiden.