Igår och imorgon.

Igår.
- Vaknade jag vid 4 på morgonen av att mobilen surrade.
- Berättade jag för honom hur det ligger till.
- Berättade jag för alla införstådda att jag berättat för honom hur det ligger till.
- Infann sig en oerhörd lättnadskänsla.
- Fick C en stort paket från storebror i Sverige, fyllt med godis.
- Åt jag tuttifrutti och kunde inte sluta fnittra.
- Blev jag inbjuden till rödvinsafton och kunde inte sluta fnittra.
- Däckade jag och sov hela natten lång, för första gången sen juni.


Imorgon.
- Är det fyra veckor kvar.

Lycka.

Lycka igen.

Alltså.

Vi bor tre pers i vår lägenhet. Eller?

Kaffehets.

Chin Sheh, min bästa malajpolare, jobbar nattskiftet på närliggande fabrik här i Ueda. Hon går av runt 9 på morgonen, åker hem och sover lite, möter sedan upp mig för att äta lunch tillsammans. Mycket trevligare och ofta billigare än att laga käk hemma, därför har det blivit allt som oftast varje dag de sista veckorna...
I alla fall. Vi brukar variera mellan tre-fyra olika lunchställen och samtliga erbjuder det fantastiska fenomenet Drink Bar (ドリンクバー) . Det vill säga, som lunchgäst får man för tio-femton kronor extra dricka hur mycket av kaffe, te, latte, cappuccino, runt tio olika läsksorter och juice man känner för. Man hämtar och fyller på själv och det finns ingen gräns på hur många gånger man får ta om. Detta fenomen existerar även på vissa Karaokeställen, då inklusive mjukglass i olika smaker, sås och strössel samt öl, vin, cocktails, alkoläsk och så vidare...
I alla fall! Jag gillar inte söta drycker och det är alldeles för varm för att dricka te så jag brukar hålla mig till kaffe, en massa kaffe. När huvudet börjar kännas lite konstigt och knäna skakar slutar jag hämta påfyllning och vi säger tack och hej. 
Idag drack jag en kopp för mycket. Sen lunch har farit runt som en idiot, huvudet snurrar och jag kan inte för mitt liv sitta still eller koncentrera mig. Fingrarna sladdar över tangentbordet som om det vore insmort i bregott. G överraskade mig i hallen förut och jag höll på att avlida av hjärtflimmer. Jag har hets-städat mitt rum och flängt saker omkring mig som egentligen gjorde sig alldeles utmärk på platsen de befann sig innan... jag garvar hysteriskt åt minsta lilla å en sekunden, nu känner jag mest för att gråta och dö. I tre timmar har detta pågått, när ska det ta slut!? 


Imorgon kommer jag med största sannolikhet repetera samma misstag igen. ÅH JAG ÄLSKAR KAFFEEEE!!!!

Stop stop calling.

Det bästa med att lämna Japan kommer bli att i samma veva lämna ifrån mig min japanska mobiltelefon. Varför då då? Jo såhär va. Sen jag, helt olyckligt vetande om hur det kommande halvåret skulle ta sin form, mottog det första mailet (mobilmail, funkar som sms) av honom, har jag varit en nervvrak. Väntandes på inkommande-signalen har kollat, dubbelkollat, kollat igen. Blivit besviken. Kollat en gång till. Var det är en vibration jag uppfattade? Kom det från min väska kanske? Nehej, någon annans. Nu har det gått en timme sen jag kollade, måste ha kommit nåt! Nope. Jag har drömt att jag hört signalen, vaknat och kastat mig de tjugo centimeter mot där mobilen ligger parkerad, alltid på samma ställe för att jag kunna få tag i den snabbt när det väl gäller. Jag har periodvis sovit med fanskapet i näven. 

Då han varit fruktansvärt inkonsekvent i sitt kommunicerande och sitt förhållningssätt till mig generellt, har detta mailande givit mig en massa, massa ångest. Vad ska jag skriva, hur ska jag formulera mig så att det inte dröjer ytterligare en vecka innan jag får ett svar? Vid vissa tillfällen har jag tackat nej till att umgås med folk, göra saker, ville bara sitta och vänta på svar och kanske en inbjudan. "Ska du med ut en sväng?", "Vad gör du nu?"...

Lustigt ändå, av alla mail jag mottagit har kanske en procent bestått av saker jag genuint velat höra, resten har varit småprat, nonsens, smileys, "ledsen, upptagen.". Sen november, under hela vår vad-det-nu-har-varit har jag varit besviken, ledsen och undrande nittiofem procent av tiden, kanske till och med nittionio. Vad det var i de där resterade procenten som fick mig att fortsätta känna, hoppas och kolla mobilen, det är nästan för jobbigt att tänka på. Men ganska självklart; Vi hade så otroligt roligt tillsammans, och jag ville ha mer. Vill fortfarande.

Nu har jag inte sett honom på en dryg månad. Mailen trillar in sporadiskt som vanligt men jag har tappat lusten, är på väg hem både fysiskt och mentalt. Han vet inte om det. College-eleverna på skolan har lov fram till oktober, vilket betyder att jag inte kommer springa in i honom i korridorerna på rasterna under min sista plugg-månad. Känns tryggt att veta, även om jag oundvikligen kommer att spana efter hans motorcykel eller den lilla, svarta sportcabben på skolans parkering, varje dag. Ytterligare ett ting jag aldrig kommer att kunna ha en vettig relation till. 

Kanske kommer jag aldrig se honom igen, kanske är det bäst så. 

Jag hatar dig, mobiljävel.

Shorts

"Jag hatar shorts", "shorts är det fulaste jag vet" samt "jag skulle hellre AVLIDA än att lalla omkring i ett par shorts" är exempel på saker jag häver ur mig och predikar om med jämna mellanrum. Reaktionerna från min omgivning vid dessa utspel är ljumna om något. Det tycks underligt att ha så starka åsikter om något så världsligt som ett klädesplagg. Anledningen, förutom att det är fasansfullt fult, är en mycket enkel sådan; Jag gillar kjolar, mycket, fullkomligt älskar dem, vill aldrig ha på mig något annat, inte ens en klänning. Kjolar är bäst och snyggast och mest smickrande och jag är alltid på jakt efter den perfekta. För en typ, tre-fyra år sen, i Leeds, kom den så kallade "city-shorts"-boomen. Modeindustrin bestämde att shorts var tredigt och chic och alla bytte snällt ut sina snäva kontorskjolar och mörka långbyxor mot denna fasansfulla skapelse. City-shortsen, en slags kort finbyxa, sydda i svart, mörkgrå eller beige, tunn bomull/polyester-blandning, skulle bäras ihop med skjorta/kavaj/klackar på kontoret, och senare på after work ihop med kanske en tjusig blus och ännu lite högre klackar. Det var ju så praktiskt! Helst plötsligt kunde man älga till bussen, hetsa upp och ner för trappor och dansa på bord utan att oroa sig för den insyn en lika avslöjande minikjol skulle erbjuda obehöriga. Alla föll för det så till den milda grad att dessa city-shorts överlevde jag vet inte hur många säsonger och numera är allmänt accepterade, om än kanske inte alltid refererade till som city-shorts, av alla. 
Och vad är då konsekvensen av denna shorts-invadering? Varför hatar jag så? Jo, samtidigt som shortsen blivit fler och fler och modellerna mer och mer varierande, i samma takt har mina älskade, svarta kjolar försvunnit. Borta. Sen ett par år tillbaka är det apsvårt att hitta och välja bland flera olika modeller av något mig tyckerligen så självklart som svarta kjolar, och det gör mig ledsen. När mina nuvarande älsklingskjolar börjar sjunga på sista verser vet jag helt enkelt inte om jag någonsin kommer att finna en ny, lika perfekt. 
Detta är alltså mitt ytterst personliga vendetta mot shorts och allt vad de står för.


Den senaste månaden har jag uteslutande lallat omkring i ett par shorts. De är svarta, lite uppvikta, har en massa fickor, är ganska osmickrande MEN gissa vad. Ihop med mina favorit t-shirt, en skogsgrön sådan, svarta converse, håret lite rufsigt uppsatt, får de mig att känna mig som ingen mindre än.... LARA CROFT! Min största och bästa tv-spelshjältinna när jag var typ... 15! Först var det enbart på grund av den olidliga värmen jag fick ge med mig och införskaffa ett par och motvilligt ha dem på mig. Men efter Lara Croft-insikten infann sig, går jag omkring och småler hela tiden. Lara Croft, yes, mina Lara Croft-shorts, hihi. 


Shorts! Allt är förlåtet för den här gången! 

(Hade ingen schysst pistol hemma så handkontroll fick duga.)

angelägenheter.

Jag spenderar mycket tid framför datorn, sittandes mycket, mycket stilla, browsandes allt från bloggar till nyheter till absolut nonsens (LATFH). Ser det vid första anblick liiite intressant ut är sannolikheten stor att jag scrollar igenom, läser lite, klickar vidare på nån relaterad länk, och vips så har jag dödat två timmar av min mördande, helvetesvarma tillvaro. 
De senaste dagarna har jag frossat i dokumentärer, främst via http://topdocumentaryfilms.com/watch-online/. Det är lite av ett spel vad man råkar klicka sig fram till då kvalitén på filmerna är lika varierande som utbuden men ja, i stort  är jag mycket nöjd med mina val och känner mig mer upplyst och klokare för varje sluttext som rullar förbi. Visst, tokviktigt att vara kritisk till informationen man blir försedd och sensationalism är väl ändå dokumentärfilmandets grundpelare men... av det jag sett hittills är det en handfull filmer som jag tror är alla tänkande människors skyldighet att SE! Ta-da, lista!:


Food, Inc.
Med lugn och sansad berättarteknik och aha-upplevelse efter aha-upplevelse får man veta allt man behöver om matindustrin. Främst riktad till en amerikansk publik men inte mindre relevant för det. Här listas alla anledningar till varför MAN SKA HANDLA EKOLOGISKT!!! ALLTID!!! Se den och lär. Och rys.


King Corn
Jag såg dem i fel ordning, men i alla fall. Efter att ha sett Food, Inc. funkar King Corn som en fördjupning som berättar om vad exakt det är vi äter. Vi äter majs. Majs, majs majs, allt är majs. Och gissa vad? Majs gör oss sjuka, feta och dumma. Sluta äta majs! (...och stärkelse , men det är ett annat kapitel)


Black Gold
En titt på kaffeindustrin och vad den bringar för (o)lycka i världen... Tack och lov har vi inte blivit invaderade av Starbucks och dess världsherravälde i Sverige, ännu. Samma poäng som i Food, Inc. egentligen, handla ekologiskt, och Fairtrade, om det går (Fairtrade är iofs inte helt okej det heller men just nu verkar det inte finnas någon alternativ märkning att gå efter). OCH undvik de stora jättarna Nestlé, Kraft Foods etcetera. Jättesvårt faktiskt, när man väl börjar läsa innehållsförteckningar i butiken, men väl värt det. Allt är politik.


The Cove
Heja Japan! Ehh. Omöjlig att lämnas oberörd av. 


Se så, gå och se!

Min kompis, tanten... samt lite andra tankar.

I mars någon gång befann vi oss, ett helt gäng, inklusive han den där (fast det är faktiskt irrelevant i just det här inlägget), i pyttelilla, fina Bessho Onsen. Bessho ligger en trettio minuters tågfärd från Ueda och är dit jag åker jag vill bada onsen-bad, ungefär en gång i vecka. I mars då va, sprang jag in i en mycket liten, trevlig tant som, efter att ha fått klart för sig var jag kom ifrån och vad i allsin dar jag gjorde i lilla Bessho, ville bli min polare. Kanon tyckte jag och vi bytte telefonnummer. Sen den gången har jag varit och hälsat på tanten, som är änka, tre-fyra gånger och blivit bortskämt med allt från hemlagat käk till bilturer till närliggande tempel och sevärdigheter. I torsdags var det dags igen och den här gången blev jag medbjuden på konsert av det klassiska slaget i närliggande Matsumoto. Vi åt middag, gick på konsert, drack kaffe, åkte hem och jag blev som vanligt skjutsad ända fram till dörren, trots att tanten bor åt heeelt andra hållet. Tantens polare följde också med och vi hade en mycket angenäm afton. Allt var gratis förstås (Du är fattig student, jag betalar och hör sen!) och jag fick åter igen användning för allt jag lärt mig om hur man visar uppskattning på japansk sätt  (mycket, mycket bugande och typ trettio ord och fraser för "tack"). 


Den japanska gästvänligheten är utan dess like och jag känner mig alltid lämnad med en känsla av att jag inte kan visa min uppskattning nog. Det är liksom tabu att visa känslor på ett väldigt tydligt sätt, med kvittrande skratt, förnöjda suckar, stora leenden, glädjerop etcetera. Även om jag som utlänning blir ursäktad det mesta jag gör "fel", så blir japaner myyycket obekväma om man, till exempel tack vare ett bra resultat på ett prov, gör lite dansaktiga rörelser med armarna och ropar "yeey!". De gånger jag gjort det, ja gud, de blir livrädda, de tror man förlorat förståndet, de frågar om man verkligen mår bra... Allt man känner kan och ska uttryckas med motsvarande fras och det ska vara tillräckligt. Känner man glädje, säger man "glädje", lättnad, säger man "lättnad", och så vidare. Om man är lite småsur över något. Man är inte på humör och visar detta genom att, ja, ni vet, se lite sur ut och kanske säga "jag är inte på humör". Då är man, enligt japaner, med största sannolikhet sjuk och bör gå till sjukhuset, få medicin och komma tillbaka som sitt vanliga, pigga jag igen. Det är så det går till här nämligen. Känns kroppen "fel", psykiskt eller fysiskt, går man till sjukhuset, får sin medicin, vilar en dag, sen är man friskt och kan prestera igen. Den japanska hälsningsfrasen vänner emellan är, rakt översatt, uteslutande: "Pigg?", "Pigg!". 


Psykologer och terapi sällsynta ting i den här kulturen. Skämmigt att erkänna att man är psyko genom att vilja söka hjälp för det, förstås! Bättre att plugga eller jobba ännu lite hårdare och "hålla ut och kämpa på", ett begrepp japanerna använder sig av flera gånger dagligen i alla tänkbara situationer. Trött? Håll ut och kämpa på. Sjuk? Håll ut och kämpa på. För varmt? Håll ut och kämpa på. Är uppgiften för svår och du kan inte riktigt läsa frågan eller formulera svaret? Håll ut och kämpa på...

Det oupphörliga lidandet

Mina vänner! Jag hatar. Går omkring mest hela tiden och, ja, hatar. Det är ett stilla, jämt fördelat, hopplöst hat som sorgligt nog blivit en del av vardagen sen början av juli, ungefär. När temperaturen i mitten av juni låg på strax under trettio i klassrummet och Kanayama-sensei kvittrade om att "Ja, och snart är sommaren här!", det var då jag insåg att, shit, det kommer att bli varmt, helvetiskt varmt. 
Där befinner vi oss nu. Grabbarna investerade i en aircon till lägenheten som är helt okej, när den fungerar. Nu har den pajjat för andra gången, och då den av de två som får saker gjorda inte är hemma på ytterligare en vecka så går vi här, jag och G, och dör lite mer för varje minut. Jag var inte med på airconköpet och anser mig själv ha noll ansvar när det gäller dess drift. G gör inga ansatser till att få den fixad och jag har tröttnat på att fråga så varje morgon, efter ytterligare en natt av svettig icke-sömn, cyklar jag till biblioteket och spenderar dagen där, halvt pluggandes, halvt sovandes. Biblioteket är svalt, tyst och bekvämt, det har blivit min tillflyktsort.


G kommer hem från jobbet varje kväll och ser helt förstörd ut, muttrar "Det bokstavligen rinner om mig", hoppar i duschen och sen sitter vi båda väldigt, väldigt stilla framför våra respektive datorer fram till kroppen säger stopp. Då kravlar jag in till min futon, stoppar in öronproppar (Jag har en flod med tillhörande damlucka utanför fönstret som låter som, ja, självaste helvetet.) och svimmar. Vaknar två-tre timmar senare av att jag inte kan andas, öronen och huvudet gör ont av öronpropparna, ligger och rullar runt och halvdrömmer fram till det börjar ljusna, däckar av utmattning, vaknar åter vid nio, går upp, drar till biblan, somnar med skolböcker som huvudkudde (jag och många, många fler i samma lokal. Sovparty.), åker hem, äter, vill inget annat än att sitta mycket, mycket stilla, tar en promenad vid 21-22 tiden då det är yttepyttelite svalare, hem, dator, försöka sova, upprepa. Tanterna på Gustavs jobb säger två veckor till, sen kommer höstvindarna och då blir vädret raskt svalare. Två veckor till utan sömn och därmed utan livslust? Som om jag har något val. 

...när jag blir stor.

Det slog ner i min skalle, bokstavligen som en blixt från klar himmel, för ungefär två år sen. "Oj", tänkte jag och visste i samma sekund att det här, det här vill jag mer än någonting annat. Ett lugn infann sig i samma stund och jag kom på mig själv med att stå och flina sådär lite töntigt. Ett sånt där mysigt, självgott flin som man ganska sällan kan unna sig i jante-Sverige. I alla fall när någon ser på. Men jag fortsatte att flina, ryckte tag i en dator och kände hur pulsen ökade. Nu när jag helt plötsligt blivit varse, var jag tvungen att ta reda på bästa tillvägagångssätt. Lite googling och en handfull klick senare stod det klart: Dietistutbildningen vid Umeå Universitet


Toknöjd och exalterad ville jag börja direkt! Flytta upp till Norrland, bli ett med naturen och hetsplugga tills ögonen trillat ur. Jag berätta för alla på studs; Mamma, Pontus, Martin... alla måste veta! Kära syster var måttligt road av nyheten; "Med ditt komplicerade förhållande till mat, är det verkligen en så bra idé?". Jag var oförberedd på hennes reaktion och diskussion uppstod. Minns inte så väl nu men jag kommer ihåg att jag var förbannad. Jävla, förbannade storasyster att bry sig om mig så mycket som hon gör. Människor ska ge fan i det, jag klarar mig själv, vet vad som är bäst för mig själv. Etcetera etcetera bla bla. Innerst inne visste jag att hon hade rätt. "Jaja, gör som du vill, men fundera lite ytterligare på det då, innan du bestämmer dig, för min skull". Okej, helt okej kompromiss. Så blev det. Jag tänkte, flyttade hem från England, tänkte, åkte till Japan, tänkte lite till, och kom fram till samma sak. Ja, det är det här jag vill, mer än någonting annat. Det är den här vägen jag vill ta, som eventuellt kommer leda till ett jobb jag älskar som i sin tur betalar för lägenheten jag ska bygga bo i. 


Jag ska bli Dietist för att jag vill hjälpa människor. Friska människor att hålla sig friska och sjuka människor att bli friska. Så gått det går. Min SO-lärare i högstadiet babblade alltid på om en hel massa irrelevanta saker men en sak fastnade som inget annat i mitt huvud; Det viktigaste man har, det är hälsan. Utan den förlorar allt annat i livet sitt värde. Med erfarenhet av lång tids sjukdom, visste vad han snackade om och jag blev övertygad på plats. Hälsan kommer först. 


Här följer tre anledningar till att jag vill läsa näringslära, bli Dietist och jobba med människor:


Sugar - The Bitter Truth
Såg den här för första gången för några månader sen och ville genast att hela välden skulle veta. Så att vi kan sluta upp med att långsamt, långsamt ta livet av oss själva.


Kostdoktorn
Blogg jag följt sedan länge som informerat och inspirerat mig till att göra en hel del förändringar i mitt liv. Ytterst tacksam.


Inlägg idag på DN Debatt
Jag vill utbilda mig och så småningom jobba stenhårt för att debatter av den här typen inte kommer att vara nödvändiga i framtiden, då det kommer vara självklart för alla grupper i samhället och i alla offentliga miljöer att kunna bli serverad näringsriktig och mättande kost.


HÄPP! Just så, tänker jag rädda världen. 


(Jaja, klart det vore soft att gräva ner sig i människors psykiska hälsa och plocka och pilla med den och rädda världen på så vis, men det ädla uppdraget har jag bestämt lämnat åt Storasyster.)

Hets.

Korea kom och gick i ett nafs. Tokvärme, strandhäng, kilovis med kött och lite shopping senare är jag hemma i mitt sömniga, sömniga Ueda igen och fattade nog inte riktigt vad som hände. Jag klev av och på flyg, tåg, bussar och människor och upplevelser kom och gick. Att resa är fantastiskt säger de som vet men jag vette tusan om jag håller med om det. Det fantastiska ligger i att träffa människor, knappast i att tyda avgångstider, spårnummer och tunnelbanelinjer på främmande språk. Att ta sig till och från flygplatser, leva i en resväska och byta underkläder var tredje dag för att man slutat bry sig i den ovana, 40-gradiga hettan, är helt rätt och slätt inte så jäkla roligt. Att resa är inte bekvämt, hur mycket pengar man än har att lägga på bekväma flygstolar och fräscha hotell.


Men Korea, det är en annan värld i jämförelse med Japan. Koreaner är långa, stolta, högljudda, tar för sig. Skiter i om du inte pratar deras språk, de skäller ut dig och skyndar på dig ändå. Fritt fram att skälla tillbaka på vilket språk du vill, och vips så har du gjort av med lite överskottsenergi på köpet! Vädret är hett, maten är het, människorna lika så. 
Vid första mötet är man bästa kompisar direkt. Tjejerna håller handen när de går på stan ihop, sover bokstavligen på varandra i tunnelbanevagnen en sen kväll. På restauranger och matställen beställer man in mat i portioner för minst två personer. I Korea är man alltid två eller fler i vilket sammanhang som helst. Ensam är svag och i det tillståndet får man konstiga blickar var man än går, att alltid tillhöra en grupp är en självklarhet. Alla är alltid välkomna, ju fler desto bättre, det går alltid att göra plats. Man tar hand om varandra, betalar för den som inte har pengar just då, tar följe till tunnelbanestationen även om man egentligen ska åt andra hållet, kompromissar obönhörligen om allt. Var man ska gå, vad man ska göra där, hur länge, allas åsikter hörs. 


Jag har inte riktigt smält upplevelsen än, kanske skriver mer vid senare tillfälle. 


35 plusgrader i Ueda och jag sover inte om nätterna, tär på psyket vill jag lova!

Min största och bästa dröm

Jag läste precis ett fint inlägg hos Maria som genast inspirerade mig till att bygga en ny blogg och därefter skriva om min största och bästa dröm i livet. Inte helt olik Marias och säkert snarlik många av er andras.
Min alldeles, alldeles egna lägenhet. 
För ett par år sen var jag ganska övertygad om att den kunde befinna sig geografiskt var som helst i världen. Leeds. London. New York. Tokyo. Det var på den tiden då jag även trodde att jag aldrig mer skulle bo i Sverige. Jävla Sverige, tyckte jag. Alla är så tråkiga, det är alltid mörkt och inga jobb finns det heller. Men, ja, så har jag rest lite runt om i världen och insett att Sverige är där jag vill vara. När jag väl slår mig ner alltså, det kan bli om ett halvår eller fem. 
En trea, kanske till och med en fyra med noga utvald inneboende. Jag gillar att bo med folk av den enkla anledningen att känna närvaron av och höra ljuden av någon som grejar med sitt i rummet bredvid. Inte nödvändigtvis en kompis från förr, inte nödvändigtvis umgås. Bara finnas och falla in i en vardagsrutin tillsammans, det tycker jag är fint. 
Min lägenhet behöver inte vara stor men den måste vara ljus och ligga på minst andra våningen. Bottenplan är det inte tal om. Skräckfyllda kvällar och nätter ensam hemma i villan med den stora fönstren som vätte som den mörka trädgården, och inte mindre än tre ingångar vilka genom eventuella mördare lätt kunde ta sig in, fick mig som 12-åring att svära på att när jag blir stor ska jag bo på säkert avstånd från läskigheterna som lurar där ute. Livlig fantasi och Visat Plus som barnvakt har jag att tacka för den slutsatsen.
Min lägenhet ska inte ha något jävla badkar då de bara är stora och jobbiga att hålla rena. Minsta möjliga badrum och största möjliga kök, tack, då jag har mest erfarenhet av det omvända. Det bästa, bästa, bästa är egentligen som jag haft det i både England och i Japan, men som i min erfarenhet är ovanligt i svenska lägenheter; Ett rum för toalett och handfat, ett rum för dush och annat. Sparar mycket tid på mornarna och irritation i längden när man bor med någon. 
Lite trist och förutsägbart kanske, men jag är rätt övertygad om att all inredning kommer gå i genomgående gröna nyanser. Jag hatar, hatar, hatar blått förutom som klädfärg på människor med andra hudtoner och ögonfärg än jag själv. Inget blått i min lägenhet, någonsin. Alla andra färger är också helt otänkbara, för den delen. Ah, rosa kanske, en del rosa blandat med det gröna faktiskt. Mm, schysst.
Balkong ska jag ha! En stor, fin balkong med utsikt över vad som helst egentligen. Så länge jag kan sitta där och äta frukost, bjuda vänner på middag och pyssla om mina smultron. Katt kanske? Ja fan, när jag väl slagit mig ner sådär fint och genomtänkt, då blir det nog en katt. Eller två. Så länge min inneboende inte är allergisk. Eller nej förresten, ingen katt. Dök precis upp minnesbilder om hur hårigt det blir överallt och hur mycket en kattlåda faktiskt luktar. Nej, ingen katt.
Det finaste i min lägenhet kommer vara min kaffemaskin och allt som har med den att göra. Koppar, skedar, silar, kvarnen, filtren, filterhållaren, burkarna med de olika bönorna... Ni kommer alltid, alltid att kunna dricka en perfekt kopp kaffe hos mig, på min balkong, i mitt gröna vardagsrum eller var ni helst behagar. 

(Seoul Hostel i och för sig men, ja, ni fattar)