Helt skev.

London är stort, smutsigt och kallt. Inget nytt där kanske förutom att jag just nu älskar varje centimeter av det här åbäket. Jag är hemma. 
Jetlaggen å andra sidan är snudd på olidlig. Jag är trött, förvirrad, får svindel och blodtrycksfall så fort jag rör mig lite för hastigt i någon riktning. Humörsvängningar, kan inte riktigt forma ordentliga meningar och glömmer bort namn på människor och platser. Stackars Adam har fått dragits med den här ynkliga människan i tre dagar, jag skulle inte palla tjugo minuter med någon som beter sig som jag gör just nu. Ena sekunden helt normalt promenerandes, konverserandes, för att halvvägs genom en mening helt sonika dala ner på en parkbänk alternativt trottoarkant och koncentrerat iakta något slags osynligt väsen i ett par minuter. Komma till sans, samla kraft, ta mig upp och finna närmaste dubbel espresso. Hade det inte varit för ett ihärdigt promenerande och ett stadigt intagande av Kaffe hade jag varit helt körd. Allt jag vill göra är sova. Sova sova sova. Men helvete heller, vändas rätt ska jag och hör sen. 
Kroppen är ett lustigt fenomen.

16kg

Färdigpackad. Efter att ha slängt och sorterat ut allt som kändes ens det minsta onödigt, landar slutvikten på sexton kilo plus handbagage. Jag är bra på att packa, har gjort det alldeles för många gånger. Och gud, guuud vad jag avskyr saker. Eller ja, att släpa på saker. Aldrig mer att jag tänkte flytta över halva jordklotet, aldrig.


Igår kväll skämde jag bort mina älskade malayer med köttbullar, potatismos och rödbetssallad, mycket uppskattat. Usch, huvudet gör ont idag efter två kvällar av tjo och tjim och vindrickande. Onyktert är det enda sättet att lämna ett land, upplyste Storasyster om. 


Han kom och sa hej då i torsdags natt. Vi åkte till en park i närliggande Tomishii där dimman låg tät och han tog med sig sin katt som fick springa fritt. Katten sprang bort och vi blev kvar lite längre än väntat. Han sa hej då, vi ses igen. Jag garvade och sa att det kanske inte är så troligt. Vi får se.


Imorgon beger jag mig till Tokyo för lite sista souvenirshopping, sen påbörjar jag hemfärden måndag morgon, via Hong Kong och London för att slutligen hamna på Arlanda den 3e oktober. 


Nu ska jag gå och käka avskedsmiddag med med mina två äkta män, malaymaffian, och slutligen säga mina sista förväl. Kommer kanske gråta lite. 

Mmm

Glad Yuki

Glad Chin Sheh, glad Yuki

Sverige.

Jag sov inget vidare inatt. Låg och tänkte på ditten och datten och vred mig hit och dit. När C gick till jobbet vid halv åtta gick jag upp, surfade in på DN.se och trodde inte mina ögon. Jag skulle vilja skriva något långt och genomtänkt om hur jag känner inför att komma tillbaka till Sverige efter fyra år utomlands, men jag är trött och orkeslös.
Linus Fremin har formulerat ett inlägg som överensstämmer mycket bra med mina tankar just nu. Gå in och läs.


Två veckor kvar och jag sörjer. Likvaksstämning råder.

Ma B NK B

Men tjenare! Trots meddelande om att jag var sisådär två månader för sent ute och platserna därmed slut sen länge, har jag kommit in på komvux! Ska börja läsa Matematik B och Naturkunskap B på distans om en sisådär två-tre veckor. Min fröken heter Annika.


SÅ SJUKT PEPP (säger man fortfarande "pepp"?)! Nu jävlar ska du få se på fan, algebra.

Team DoA 2

Ichiro och Självaste

Ichiro vann. C vann inte.

Det godaste som finns.

Är Yakiniku. Direkt översatt "Grillkött", och ursprungligen importerat från Korea (där det går på ungefär en tiondel av vad det kostar att äta ute i Japan, suck). Yakiniku består i princip av olika sorts kött man beställer in rått, marinerat i restaurangens egna, signatursmak. Man väljer sina favoriter av allt från vanlig gris till ål och grönsaker och äter det sen ihop med olika starka såser och sallad. Enkelt, genialt, och helt jävla gudomligt asgott. C undrade här om dagen om jag ska gå tillbaka till vegetarianismen när jag är hemma i Sverige igen.
ALDRIG I HELA LIVET, KÖTT ÄR DET BÄSTA SOM FINNS!!!

Min nya Koreanpolare Eni, samt kött.

Kinesiska.

Jag skrev precis ett långt, frustrerat inlägg om hur trött jag är på att alla mina vänner kommunicerar på kinesiska hela tiden, utan någon som helst hänsyn till den icke-kinesisktalade omgivningen. Sen raderade jag det. Att skriva om det gjorde mig om möjligt ännu mer frustrerad och förbannat att jag kände att nej, jag behöver inte förevigas här. Jag fortsätter att ogilla i tystnad. Bara två veckor kvar.

Teckfanns hejdå-fest. Hon önskade sig potatismos i hejdå-present. C hugger in.

För det förtjänar jag.

Hej idag köpte jag världens finaste adidas...jacka? tröja? zip-tröja? och jag är pissnöjd. Rosa-svart och fy fan så jävla cepesnygg den är. 
Hittade även ett par gudomliga sneakers från A Bathing Ape men efter moget övervägande så... ja, de kostade 2500 spänn, haha! Sällan.

Nöjd och snygg och jävligt kass webbkamera.

Raljant.

Upptäckte just ordet "raljant" med tillhörande definition "retsamt skämtsam". 


Helt förälskad. 


Raljant raljant raljant.

Bortskämd och fundersam.

Jag gick och käkade med Cristina igår kväll. Det var över en månad sen sist och vi hade egentligen en hel massa ämnen att avhandla men riktigt så blev det inte. Cristina lever ett hemligt liv här i Japan vid sidan av sina studier, ett liv som jag sakta med säkert fått insikt i och ta del av. Det hemliga livet kommer med mycket förmåner, vår gratisresa till Tokyo i våras var ett exempel på det. Igår kväll lika så. Vi gick till en av de finare Japanska haken i Ueda, ägd och skött av goda vänner till Cristina. Maten är traditionell japansk; serverat i omgångar, vackert upplagd med bara ett par munsbitar åt gången. Sashimi, kyckling, ål, fläsk, tempura med tillhörande grönsaker, soja och wasabi. Pinfärskt, lokalproducerat och med smak utan dess like. Jag åt, njöt och dog lite inombords. Det var en förhållandevis lugn kväll och då det inte fanns mycket annat att göra satt ägaren, Naomi-san, och snackade skit med oss och bjöd oss på drinkar fram till stängningsdag. När det var dags att betala för kalaset berättade hon bestämt att detta skulle bjudas på av ytterligare en god vän till henne och Cristina, en läkare vid namn Mori-sensei. Studenter är fattiga och har sällan råd att äta riktigt bra mat, sen när jag och Cristina är äldre och har bra jobb och bra lön bör vi göra samma för nästa generation, var argumentet. Vi protesterade såklart men det var lönlöst. Bara att tacka och bocka och bege sig hemåt, inte ett öre fattigare än när vi begav oss ut...

Jag lallade hem, parkerade cykeln och promenerade bort till där jag alltid möter honom. Klockan hade hunnit bli över elva men vi tog i alla fall en biltur upp mot bergen, parkerade och tittade på nattutsikten. Hans katt var med, världens finaste röda som påminner om Gunnar hemma på trädgårdsgatan. Vi pratade om året som gått, vad som kan tänkas ske i framtiden och hur man som människa kan göra det bästa av sin tid. Han är en såndär typisk, avslappnad person som aldrig har bråttom, inte känner stress eller press från omgivningen, inte tar saker på för stort allvar, överanalyserar inte. Tror på att livet i stor utsträckning blir som det blir, vare sig man försöker påverka det eller ej. Jag är raka motsatsen och blir stressad av bara tanken på hans förhållandesätt till universum. Jag tror på det egna ansvaret, att saker blir vad man gör dem till, kort och gott. Allt är bara en fråga om vilja och jävlar anamma. Jätteroligt, tycker han, när jag maniskt redovisar mina konsekvensanalyser av framtiden. Ta det lugnt, säger han. Stressa inte, oroa dig inte. Ha roligt, träffa folk, res mer, ingen brådska med universitetet heller för den delen, det hinner du med sen. Lek så länge du kan, så länge du får ungdomsrabatt i kollektivtrafiken... 

Jag svarar att jag inte vet hur man tar det lugnt och blir i samma sekund medveten om hur tragiskt det låter.

Ofta slås jag av tanken att av alla de krav och mål jag vill uppnå är det inte ett enda som kommit utifrån, från människor i min omgivning eller samhället. Ingen som någonsin sagt att det jag gör inte duger och jag borde göra mer eller ändra på mina tillvägagångssätt. Jag har uppfunnit allt själv med ursäkten att om jag kan göra det så ska jag göra det, vad det än rör sig om. Och då min livsfilosofi som sagt bygger på att vad som helst är möjligt och genomförbart leder det till att... ja, jag ställer ganska eller helt orimliga krav på mig själv. Krav som när de uppnås byter skepnad, blir tuffare, och när de inte uppnås leder till ångest och självhat. Det här är knappast något nytt inom psykologin, och jag har varit medveten om hur himla taskig jag kan vara mot mig själv sen lång tid tillbaka. Poängtavlan i huvudet tickar sällan uppåt.

Men det här är det enda tankesättet jag behärskar och tanken på att tänka annorlunda är i sig helt, jävla skräckinjagande. Att inte överanalysera, överprestera och över...reagera. Att vara nöjd med utfört arbete, vara där man befinner sig, slappna av tänka på ingenting för en sekund eller tio minuter och släppa kontrollen bara lite grann. Kan inte, vill inte, vågar inte. 

Så! Efter fem år på vift tänker jag nu komma hem till fina, fina Sverige och på största allvar städa upp i mitt psykiska välbefinnande. Tänkte skaffa mig en såndäringa terapeut, jag har hört att dem ska vara användbara. Som balsam för själen typ. Lätt min bästa plan hittills! 

Berg.

Jag kommer att sakna mina japanska berg.

Ueda park där jag promenerar om kvällarna.

Det första man ser när man kliver ut ur vår lägenheten.

Älven utanför lägenheten. Lite längre bort, bästa sushistället.

Lite svalare.

Även om det fortfarande är trettiofem plusgrader på dagen och jag helt glömt bort känslan av ett perfekt tempererat rum, kan jag glatt meddela att det har blivit liiiite svalare på mornar och kvällar. Runt åtta-tiden kan man lämna lägenheten och ta en promenad utan att dö värmedöden. Det är dock fortfarande långt kvar tills dess att jag kan bära stumpbyxor igen. Åh, 60 denier svarta strumpbyxor, det jag längtar mest efter i hela världen. Svarta kläder. Ordentliga skor. Lager. Accessoarer. Jag tänker införskaffa en massa nya, svarta plagg i London på vägen hem, och helt glömma bort tvångsidén att "sluta klä mig i svart". Dumheter.

Obalans.

Ingenting är så lärorikt som att träffa nya människor. Och att lära känna gamla bekanta, på djupet.


Hängandes och småpratandes kompisar emellan, diskuteras och jämförs det en hel del mellan våra respektive hemländer. Helt ärligt så pratar vi sällan om något annat än hur saker och ting funkar "hemma". Hemma är förstås normen, måttstocken, det man är van vid. Det japanska systemet är det vi alla mer eller mindre har vant oss vid, men fortfarande tycker är konstigt och tidvis frustrerande. Till exempel Malaysia är, för mig som aldrig varit där, något jag fått skapa mig en bild av genom vad jag fått berättat. I timmar kan vi sitta och plocka upp ämne efter ämne; politik, moral- och etikfrågor, traditioner, historia, utbildning, etcetera och dissekera dem till småbitar. Jag har därmed skaffat mig en rätt bra koll på det mesta som rör Malaysia, delar av Kina, Korea och förstås, Japan. Roligt, lärorikt, insiktsfullt och jag känner för varje gång att jag får lite mer rätsida på världen och hur den fungerar. Men. 


En sak har jag funderat på länge.


Det börjar ofta med något lättsamt, typ "Hemma hos mig måste man se till att ha handlat toapapper innan det blir kväll, för gå till affären, det kan man inte göra när det är mörk, då kommer man hem utan både toapapper och pengar!". Chin Sheh om sina hemkvarter i Malaysia. Lite garv och flams senare och vi brukar komma in på det underliggande, betydligt allvarligare problemet med säkerheten i landet. När vi diskuterar och berättar utelämnas ingenting. Vi pratar om arbetslöshet, fattigdom, våld, korrumperad politik, dyr sjukvård och skolgång, samhällets hierarki och religion som ett hinder snarare än en trygghet. Under dessa diskussioners gång kommer jag på mig själv att bli tyst. Orden tar allt som oftast slut vid en viss punkt och jag blir en åhörare snarare än en deltagare tills vi kommer in på nästa ämne typ hur tandkrämen smakar i Kuala Lumpur.
Det är helt enkelt så, att som svensk tjej från trygga Sverige, har jag mycket lite att tillföra dessa jämförelser av problem länder emellan. Jag kommer från ett land där man kan vistas utomhus vilken tid som helst på dygnet. 
Pratandes om våld och fattigdom drar jag uteslutande exempel från min tid i England, aldrig från Sverige. Att flika in med "En gång blev min polare rånad på sin mobil på väg hem från krogen" passar inte så bra när Chin Sheh berättat om sin kusin som blev rånad och misshandlad en eftermiddag på öppen gata inför åskådare, över en kasse grönsaker. Att oj-a sig över låga bidrag, höga antagningspoäng och dyra utekvällar känns inte heller så angeläget när tjejen mittemot minsann får jobba heltid för att bekosta sin utbildning, om hon inte tvingas stanna inom familjeföretaget fram tills dess att hon gifter sig med av föräldrarna och samhället godkänd snubbe. Eller ja, tvingas och tvingas, att som kvinna över huvudtaget ha ett val och makt över sin framtid är ingen självklarhet, snarare tvärt om. 


Alla mina problem ter sig världsliga i dessa jämförelser. Problem som egentligen inte är problem, det är bara en fråga om tillvägagångssätt för att få dem lösta. 


När jag blir tillfrågad "Hur är det i Sverige då..?" händer det att jag svarar kort och gott med "inte som i Malaysia" för att sen styra diskussionen åt ett annat håll. Tillbaks till tandkräm och storlek på chips-påsar. Jag vill egentligen diskutera vidare, komma med exempel på egna erfarenheter, berätta anekdoter, med det har börjat kännas pinsamt att om och om igen komma med exempel på hur bra Sverige är. Hur tryggt vi har det och hur alla förväntas ha samma förutsättningar i livet. Hur politiken i stort och människor emellan bygger på den grundtanken. Det fria valet, en självklarhet jag tar för givet, alltid. 


Obalans alltså. Obalans i diskussioner, livet och världen.


"Sverige är ett himla bra land va?"
"Mm, lite kallt och mörkt bara"

Idag har jag poströstat, woho!

Mitt fel.

"Jamen, du hör ju aldrig av dig, så jag antog att du varit upptagen med annat och inte haft tid eller intresse av att träffa mig."


Utbrast han plötsligt igår kväll. Det var han som talade, inte jag. Mållös stirrade jag ut genom bilrutan i kanske tre sekunder. Tystnad. Nej, vänta nu, det är ju du som inte hört av dig, du som aldrig svarat på mail och du som varit så förbannat upptagen och försiktig av rädsla för vad din chef kan få reda på! Våga ens påstå att jag skulle ha...! Genast räknade han upp tre olika tillfällen då jag betett mig mer eller mindre...svårt. Inte svarat på mail, mer eller mindre ignorerat honom när vi umgåtts med andra människor och tackat nej till att ses. Mållös igen. Jamen, jag var ju bara rädd för att vara för på, visa mig för känslosam, bli nekad... jag har egentligen velat träffa dig hela tiden, hela tiden!


Varför sa du inte det då?


Varför.Sa.Jag.Inte.Det.Då? Varför inbillade jag mig själv att det var det spelet jag ville spela? Vem-kan-framstå-som-mest-svårfångad-spelet. Nu-håller-jag-tyst-tills-du-läst-mina-tankar-spelet. Vara-jävligt-dryg-och-därmed-bör-du-inse-vad-du-går-miste-om-spelet. Det var jag hela tiden.Jag.Hela.Tiden.