Pontus.

Självaste Pontus är hemma i stan och det känns lyxigt att ha en av mina närmaste så himla, himla nära. Bara en cykeltur bort. Jag behöver honom mer än någonsin nu, behöver det bekymmerslösa garvandet och flamsandet på coops sminkavdelning och degandet i soffan tittandes på b-skräckisar. Jag behöver bara skratta, komma bort, tänka på något annat än att ännu en vecka av Världens Mest Psykiskt Påfrestande Jobb har passerat. Anstränger mig för att inte ta ut min jobbfrustration på omgivningen (Läs: mamma). Frustration över dessa människor, mina elever, som behöver en oändlig massa stöd och hjälp samhället aldrig kommer kunna erbjuda fullt ut. Frustration över att varje uppfyllt mål, varje lite ljusglimt, följs av mer hopplöshet. Frustration över mina kollegor som för länge sen gett upp, stängt av och distanserat sig. Jag klandrar dem inte, det är för jobbigt att bry sig. För jobbigt att lägga tid, kärlek och energi på människor som inte vet hur man ger tillbaka. Människor som är födda utan empatisk förmåga eller senare i livet, på grund av olika omständigheter, blivit känslomässigt söndertrasade. 

ADHD, Tourettes, Aspberger, autism, IQ under 70, post-traumatisk stress, psykoser, koncentrationssvårigheter och aggressionsproblem. Tillsätt den vanliga cocktailen av tonårsproblem och ta-da!

Det är skitjobbigt, men jag älskar dem allihopa.

Stockholm, snart så.