Nostalgi.

Inför festen med 80-tals tema i lördags styrde jag upp en alldeles förträfflig outfit MEN tog inga foton, dumt! Jag kände mig lika fin och häftig som på bästa tech noir-tiden, åh! Tuperat hår är bra för själen. 
Övriga gäster hade ansträngt sig minst lika mycket med sina utstyrslar och vid ankomst kändes det som att kliva in i en neonrosa tidsbubbla komplett med bisarrt breda axelvaddar, dekorerat med gamla madonna-posters, vinylskivor och lite här och var, "bandsallad", utdragna kasettband. Som uppenbart yngst på ställlet smög sig människor nyfiket fram, undrande huruvida jag minns eller känner till något om 80-talet och dess uppenbara briljans. Minns? Njae, inte direkt, även om första halvan av nittiotalet stilmässigt var lika mycket åttiotal som själva 80-talet, om inte mer. Musiken känner jag förstås till då jag umgåtts i 80-tals-romantiserande kretsar större delen av mitt vuxna liv. Film, teve och mode? Samma där antar jag. Men visst känns det ibland som om jag har minnesbilder av sånt som jag faktiskt inte upplevt då och där. Fast, jag har ju upplevt det, nu på 00-talet, och inte har glädjen och extasen av att snurra omkring på dansgolvet till Take On Me känts mindre genuin för att låten främst spelats i nostalgisyfte...
Kan man bli nostalgisk bara för nostalgins skull? Eller för att folk runt omkring en, årsmodell äldre, blir det?


Nu ska jag laga lunch åt mig och Jessica och servera i min nystädade- och ommöblerade våning. Det blir någonting med Tsatsiki (Som enligt mitt automatiska stavningsprogram bör stavas: Misskötsam. Hmm.).