Längtar.

Julafton kommer sent i år.
...ni kan kalla mig Lågkolhydratstalibanen.


I övrigt måste alla läsa den här också. Har jag redan tjatat om den kanske? Skitsamma, jag tuggade i mig den på tre sittningar och känner mig uppriktigt ledsen nu när sista sidan är avslutat, som om övergiven av ett nyfunnet kompisgäng. Hur skaffar man sig en Baron måntro? Eller en greve, en greve duger fint! Jag älskar mina kamrater och önskar inte byta bort er mot allt smör i småland MEN efter att ha läst den här fascinerande boken om den svenska adeln har jag låtit mig övertygas om att mitt sociala liv nog skulle vara liiite mer intressant om jag hade en baron att hänga med. Gå på jakt iförd gröna tweedjackor med skinnlappar på armbågarna, sitta framför öppna spisar på herrgårdar och samtala om "Såssarna", ständigt övervakad av farfars farfäder från de guldinramade porträtten på väggarna. Bläddra i privata bibliotek. Ströva på marker och beundra ägorna. 
Ja tack, en Baron-polare vore soft.


Kära far försöker kompensera X antal års frånvaro med att köpa mig dyr vinterjacka. I rosa. Tack pappa, fortsätt gärna försöka.


Vid köksbordet i stora huset, mellan tuggor av prinskorv och rödkål, berättar mamma om sin kollega. Kollegan som blivit bedragen av sin make, lämnats med deras gemensamma lilla sladdbarn samt något äldre barn som roar sig med att begå brott/ställa till med fan, och som nu är sjukskriven på grund av cancer i precis hela kroppen. Kul. Liv. Eller. Inte.
Jag sväljer tungt och en stickande känsla i hjärtat gör sig påmind. En tår vill ramla ut ur ögonvrån men stannar där den är. Jag tittar på mamma. Fan vad bra vi har det.