Obalans.

Ingenting är så lärorikt som att träffa nya människor. Och att lära känna gamla bekanta, på djupet.


Hängandes och småpratandes kompisar emellan, diskuteras och jämförs det en hel del mellan våra respektive hemländer. Helt ärligt så pratar vi sällan om något annat än hur saker och ting funkar "hemma". Hemma är förstås normen, måttstocken, det man är van vid. Det japanska systemet är det vi alla mer eller mindre har vant oss vid, men fortfarande tycker är konstigt och tidvis frustrerande. Till exempel Malaysia är, för mig som aldrig varit där, något jag fått skapa mig en bild av genom vad jag fått berättat. I timmar kan vi sitta och plocka upp ämne efter ämne; politik, moral- och etikfrågor, traditioner, historia, utbildning, etcetera och dissekera dem till småbitar. Jag har därmed skaffat mig en rätt bra koll på det mesta som rör Malaysia, delar av Kina, Korea och förstås, Japan. Roligt, lärorikt, insiktsfullt och jag känner för varje gång att jag får lite mer rätsida på världen och hur den fungerar. Men. 


En sak har jag funderat på länge.


Det börjar ofta med något lättsamt, typ "Hemma hos mig måste man se till att ha handlat toapapper innan det blir kväll, för gå till affären, det kan man inte göra när det är mörk, då kommer man hem utan både toapapper och pengar!". Chin Sheh om sina hemkvarter i Malaysia. Lite garv och flams senare och vi brukar komma in på det underliggande, betydligt allvarligare problemet med säkerheten i landet. När vi diskuterar och berättar utelämnas ingenting. Vi pratar om arbetslöshet, fattigdom, våld, korrumperad politik, dyr sjukvård och skolgång, samhällets hierarki och religion som ett hinder snarare än en trygghet. Under dessa diskussioners gång kommer jag på mig själv att bli tyst. Orden tar allt som oftast slut vid en viss punkt och jag blir en åhörare snarare än en deltagare tills vi kommer in på nästa ämne typ hur tandkrämen smakar i Kuala Lumpur.
Det är helt enkelt så, att som svensk tjej från trygga Sverige, har jag mycket lite att tillföra dessa jämförelser av problem länder emellan. Jag kommer från ett land där man kan vistas utomhus vilken tid som helst på dygnet. 
Pratandes om våld och fattigdom drar jag uteslutande exempel från min tid i England, aldrig från Sverige. Att flika in med "En gång blev min polare rånad på sin mobil på väg hem från krogen" passar inte så bra när Chin Sheh berättat om sin kusin som blev rånad och misshandlad en eftermiddag på öppen gata inför åskådare, över en kasse grönsaker. Att oj-a sig över låga bidrag, höga antagningspoäng och dyra utekvällar känns inte heller så angeläget när tjejen mittemot minsann får jobba heltid för att bekosta sin utbildning, om hon inte tvingas stanna inom familjeföretaget fram tills dess att hon gifter sig med av föräldrarna och samhället godkänd snubbe. Eller ja, tvingas och tvingas, att som kvinna över huvudtaget ha ett val och makt över sin framtid är ingen självklarhet, snarare tvärt om. 


Alla mina problem ter sig världsliga i dessa jämförelser. Problem som egentligen inte är problem, det är bara en fråga om tillvägagångssätt för att få dem lösta. 


När jag blir tillfrågad "Hur är det i Sverige då..?" händer det att jag svarar kort och gott med "inte som i Malaysia" för att sen styra diskussionen åt ett annat håll. Tillbaks till tandkräm och storlek på chips-påsar. Jag vill egentligen diskutera vidare, komma med exempel på egna erfarenheter, berätta anekdoter, med det har börjat kännas pinsamt att om och om igen komma med exempel på hur bra Sverige är. Hur tryggt vi har det och hur alla förväntas ha samma förutsättningar i livet. Hur politiken i stort och människor emellan bygger på den grundtanken. Det fria valet, en självklarhet jag tar för givet, alltid. 


Obalans alltså. Obalans i diskussioner, livet och världen.


"Sverige är ett himla bra land va?"
"Mm, lite kallt och mörkt bara"

Idag har jag poströstat, woho!