Bortskämd och fundersam.

Jag gick och käkade med Cristina igår kväll. Det var över en månad sen sist och vi hade egentligen en hel massa ämnen att avhandla men riktigt så blev det inte. Cristina lever ett hemligt liv här i Japan vid sidan av sina studier, ett liv som jag sakta med säkert fått insikt i och ta del av. Det hemliga livet kommer med mycket förmåner, vår gratisresa till Tokyo i våras var ett exempel på det. Igår kväll lika så. Vi gick till en av de finare Japanska haken i Ueda, ägd och skött av goda vänner till Cristina. Maten är traditionell japansk; serverat i omgångar, vackert upplagd med bara ett par munsbitar åt gången. Sashimi, kyckling, ål, fläsk, tempura med tillhörande grönsaker, soja och wasabi. Pinfärskt, lokalproducerat och med smak utan dess like. Jag åt, njöt och dog lite inombords. Det var en förhållandevis lugn kväll och då det inte fanns mycket annat att göra satt ägaren, Naomi-san, och snackade skit med oss och bjöd oss på drinkar fram till stängningsdag. När det var dags att betala för kalaset berättade hon bestämt att detta skulle bjudas på av ytterligare en god vän till henne och Cristina, en läkare vid namn Mori-sensei. Studenter är fattiga och har sällan råd att äta riktigt bra mat, sen när jag och Cristina är äldre och har bra jobb och bra lön bör vi göra samma för nästa generation, var argumentet. Vi protesterade såklart men det var lönlöst. Bara att tacka och bocka och bege sig hemåt, inte ett öre fattigare än när vi begav oss ut...

Jag lallade hem, parkerade cykeln och promenerade bort till där jag alltid möter honom. Klockan hade hunnit bli över elva men vi tog i alla fall en biltur upp mot bergen, parkerade och tittade på nattutsikten. Hans katt var med, världens finaste röda som påminner om Gunnar hemma på trädgårdsgatan. Vi pratade om året som gått, vad som kan tänkas ske i framtiden och hur man som människa kan göra det bästa av sin tid. Han är en såndär typisk, avslappnad person som aldrig har bråttom, inte känner stress eller press från omgivningen, inte tar saker på för stort allvar, överanalyserar inte. Tror på att livet i stor utsträckning blir som det blir, vare sig man försöker påverka det eller ej. Jag är raka motsatsen och blir stressad av bara tanken på hans förhållandesätt till universum. Jag tror på det egna ansvaret, att saker blir vad man gör dem till, kort och gott. Allt är bara en fråga om vilja och jävlar anamma. Jätteroligt, tycker han, när jag maniskt redovisar mina konsekvensanalyser av framtiden. Ta det lugnt, säger han. Stressa inte, oroa dig inte. Ha roligt, träffa folk, res mer, ingen brådska med universitetet heller för den delen, det hinner du med sen. Lek så länge du kan, så länge du får ungdomsrabatt i kollektivtrafiken... 

Jag svarar att jag inte vet hur man tar det lugnt och blir i samma sekund medveten om hur tragiskt det låter.

Ofta slås jag av tanken att av alla de krav och mål jag vill uppnå är det inte ett enda som kommit utifrån, från människor i min omgivning eller samhället. Ingen som någonsin sagt att det jag gör inte duger och jag borde göra mer eller ändra på mina tillvägagångssätt. Jag har uppfunnit allt själv med ursäkten att om jag kan göra det så ska jag göra det, vad det än rör sig om. Och då min livsfilosofi som sagt bygger på att vad som helst är möjligt och genomförbart leder det till att... ja, jag ställer ganska eller helt orimliga krav på mig själv. Krav som när de uppnås byter skepnad, blir tuffare, och när de inte uppnås leder till ångest och självhat. Det här är knappast något nytt inom psykologin, och jag har varit medveten om hur himla taskig jag kan vara mot mig själv sen lång tid tillbaka. Poängtavlan i huvudet tickar sällan uppåt.

Men det här är det enda tankesättet jag behärskar och tanken på att tänka annorlunda är i sig helt, jävla skräckinjagande. Att inte överanalysera, överprestera och över...reagera. Att vara nöjd med utfört arbete, vara där man befinner sig, slappna av tänka på ingenting för en sekund eller tio minuter och släppa kontrollen bara lite grann. Kan inte, vill inte, vågar inte. 

Så! Efter fem år på vift tänker jag nu komma hem till fina, fina Sverige och på största allvar städa upp i mitt psykiska välbefinnande. Tänkte skaffa mig en såndäringa terapeut, jag har hört att dem ska vara användbara. Som balsam för själen typ. Lätt min bästa plan hittills!