Helt skev.

London är stort, smutsigt och kallt. Inget nytt där kanske förutom att jag just nu älskar varje centimeter av det här åbäket. Jag är hemma. 
Jetlaggen å andra sidan är snudd på olidlig. Jag är trött, förvirrad, får svindel och blodtrycksfall så fort jag rör mig lite för hastigt i någon riktning. Humörsvängningar, kan inte riktigt forma ordentliga meningar och glömmer bort namn på människor och platser. Stackars Adam har fått dragits med den här ynkliga människan i tre dagar, jag skulle inte palla tjugo minuter med någon som beter sig som jag gör just nu. Ena sekunden helt normalt promenerandes, konverserandes, för att halvvägs genom en mening helt sonika dala ner på en parkbänk alternativt trottoarkant och koncentrerat iakta något slags osynligt väsen i ett par minuter. Komma till sans, samla kraft, ta mig upp och finna närmaste dubbel espresso. Hade det inte varit för ett ihärdigt promenerande och ett stadigt intagande av Kaffe hade jag varit helt körd. Allt jag vill göra är sova. Sova sova sova. Men helvete heller, vändas rätt ska jag och hör sen. 
Kroppen är ett lustigt fenomen.