"Jamen, du hör ju aldrig av dig, så jag antog att du varit upptagen med annat och inte haft tid eller intresse av att träffa mig."
Utbrast han plötsligt igår kväll. Det var han som talade, inte jag. Mållös stirrade jag ut genom bilrutan i kanske tre sekunder. Tystnad. Nej, vänta nu, det är ju du som inte hört av dig, du som aldrig svarat på mail och du som varit så förbannat upptagen och försiktig av rädsla för vad din chef kan få reda på! Våga ens påstå att jag skulle ha...! Genast räknade han upp tre olika tillfällen då jag betett mig mer eller mindre...svårt. Inte svarat på mail, mer eller mindre ignorerat honom när vi umgåtts med andra människor och tackat nej till att ses. Mållös igen. Jamen, jag var ju bara rädd för att vara för på, visa mig för känslosam, bli nekad... jag har egentligen velat träffa dig hela tiden, hela tiden!
Varför sa du inte det då?
Varför.Sa.Jag.Inte.Det.Då? Varför inbillade jag mig själv att det var det spelet jag ville spela? Vem-kan-framstå-som-mest-svårfångad-spelet. Nu-håller-jag-tyst-tills-du-läst-mina-tankar-spelet. Vara-jävligt-dryg-och-därmed-bör-du-inse-vad-du-går-miste-om-spelet. Det var jag hela tiden.Jag.Hela.Tiden.
No comments:
Post a Comment