Jag läser henne om och om igen.

CONST alltså. Jag läser ett tiotal bloggar regelbundet men hennes är den enda jag riktigt längtar efter att få klicka vidare till. En viss ordning i klickandet på snabblänkarna har jag skaffat mig, jo jo, hennes är klick nummer fem eller sex. Jag stannar upp, tar händerna från tangentbordet, stödjer armbågen mot skrivbordet, lägger hakan däri och scrollar sakta neråt. Läser långsamt, begrundar, läser igen. Här om veckan läste jag om ett extraordinärt inlägg kanske tio gånger, grät lite, läste upp för mamma, diskuterade länge, läste igen. 


Idag skriver hon andaktsfullt om det bortglömda osynliga. Jag läser och känner att ja, du har rätt, vi är samma.